Att lida för lidandets skull.
Nu skriver ert bittra lejon ytterligare en gång efter en lång paus utan något att säga eller skriva. Jag är rätt bitter fortfarande, men jag vet inte hur jag ska formulera det för att få det att inte bara bli förståeligt, men också underhållande.
I slutändan handlar allt om pengar, jag tror det är det som gör mig mer bitter än något annat. Alla problem jag har, all ångest som dykt upp, all skit jag tar, handlar i slutändan om att jag inte har pengar till att lösa mina problem. Jag förstår inte ens varför pengar skulle vara så viktigt. Att jag kan sätta sådant värde på lite papperslappar som ska användas för att bytas till vettiga saker. Dessutom är jag fullständigt medveten om att pengar inte löser mina problem, bara skjuter upp dem. Men om jag hade pengar, om jag hade en stabil ekonomi, så hade mina problem varit lättare att hantera.
Pengar innebär inte att jag helt plötsligt skulle veta vad jag vill göra med mitt liv. Men pengar hade i alla fall gett mig möjligheten att stanna till och tänka efter. Att ta det i min egen takt, att starta igång livet när jag känner att jag klarar av det. Ibland känns det som om det vettigaste alternativet för mig skulle vara att sälja allt jag har för att åka någon annanstans och börja om på noll. Hemlös och fattig. Det känns som ett liv för mig.
Pengar leder till lidande. Brist på pengar leder också till lidande, men då lidande som i alla fall är berättigat till själva känslan av lidande. I slutändan skulle det göra mig mer lycklig. För att systemet hade fel, för att världen varit emot mig, för att jag inte haft några möjligheter, och därför tvingats in i något som gör så att jag i alla fall överlever. Känns det som ett vettigt mål? Att inte vilja leva, men att bara vilja överleva? Är det en tanke som dyker upp i era huvuden?
Som det är nu, så måste jag leva för att de runtomkring mig ska slippa lida. För att jag har empati för de som älskar mig, för att de älskar mig, jag måste inte lyckas för min egen skull, jag måste lyckas för deras. Men att lyckas med vad? Det finns ingen lista, det finns ingen som sagt att "Milja, vad skönt det skulle bli om du jobbade med det här och det här, för då skulle jag kunna veta att du är lycklig och stabil, och jag hade kunnat slippa oroa mig". Att vara lycklig bara för att andra ska vara lyckliga, det är det jag måste kämpa mot, och det är faktiskt jävligt orättvist. Jag behöver inte vara lycklig, jag är lika nöjd med olycka som lycka, men för att de inte ska må dåligt för min skull, så måste jag vara lycklig. Eller i alla fall kunna spela tillräckligt lycklig för att de inte ska märka av mig. För att kunna bli socialt osynlig, bland min egen familj, bland mina egna vänner.
Ska jag söka lycka för min skull eller för deras? För om jag söker lycka för deras skull, så måste jag i slutändan fortsätta vara olycklig. För att minimera lidandet måste jag bli lycklig nu, inte senare när jag löst saker, utan nu. Att stressas in i en form där man måste vara lycklig bara för att minimera olyckan hos andra, det är orättvist. Men för att göra det på det sättet som skulle få mig att må bättre i det långa loppet, det skulle öka tiden då de måste vara olyckliga för min skull. Att om och om igen påpeka att det inte är någon idé att oroa sig för mig hjälper inte. Så jag knuffas in i tänket att "om jag bara hade pengar så hade allting löst sig, jag hade haft tid att vara olycklig ordentligt, och de hade sluppit oroa sig över mig".
Antar att det är det som gör så att jag dras till människor som inte visar sympati för människor, det är det som gör så att jag dras till att umgås med sociopater, emotionellt hindrade, vaddunuänvillkalladem. Man kan prata om sina problem, utan att behöva tyngas av att någon annan oroar sig för en. Ibland önskar jag att jag själv var sociopat. Men empatin i hjärnan, de surrande tankarna om hur alla omkring mig lider i mitt ställe, visar tyvärr att jag bara är en vanlig människa.
Jag är bara en vanlig människa. Den tanken gör mig mer bitter än något annat.
Ett Lejon På Väg Upp.
Nu har jag inte skrivit på över en månad, men livet har kommit emellan. "Vilket liv?", kan jag höra några av er fnissa, men ni förstår att minsta lilla sak blir jobbig när man är deprimerad. Deprimerad är förövrigt ett ord jag verkligen avskyr, eftersom det får en att tänka på trettonåriga små emos som skriver poesi och vaga facebookuppdateringar om hur mörkt livet är. Men eftersom det jag känner lite då och då faktiskt klassas som en depression eftersom alla symptom (förutom självmordstankar) passar in, så är det, tyvärr, den korrekta termen.
När vi ändå pratar depressioner så kan jag väl förklara varför just det ämnet gör mig bitter. Jag har levt igenom hur folk behandlar en när man är deprimerad. När jag säger folk menar jag inte heller typ vänner och liknande, utan jag menar faktiskt alla möjliga människor jag träffat sedan jag gick ut med att jag är deprimerad och hoppat av skolan.
Bland de bästa kommentarerna jag fått så är "det blir lättare med åren" det mest otroligt korkade jag hört. Det blir lättare med åren. Riktigt smaka på de orden och tänk efter hur mycket det betyder för någon mitt i en ångestattack eller som är så apatisk att livet runtomkring krånglar till sig oerhört mycket. Det blir lättare att hantera depressioner när man är äldre, det är precis vad de menar.
När de säger att det blir lättare med åren, så menar de såklart att erfarenheten man får av att hantera en depression nu, gör så att det blir lättare att hantera det senare, eftersom man lär sig känna igen tecken på det, så man kan hindra det innan det uppstår. Då kommer det lilla motargumentet jag inte kan släppa taget av.
What. The. Fuck.
WHAT THE FUCK.
Det är klart som fan att erfarenhet gör så att man har en större mängd data att ta information ifrån, och därför, rent logiskt och för en normal människa, så blir det lättare att veta vad det är som sker och blahblah. Men ärligt talat, blir det lättare för en 40åring som lider av sin första depression då att hantera det bara för att den redan gått igenom 20årsåldern? Även om 20årsåldern var helt depressionsfri? Alla de där som springer in i väggen för att de stressat sönder sig i medelåldern, blir det lättare för dem för att de är såpass gamla? I don't think so. Om något blir det svårare för dem för att de aldrig gått igenom något sådant.
Men här kommer det fina, jag går ju igenom det nu, 20 år gammal. Eller snarare att jag har brottats med depressioner sedan jag kom in i tonåren. Och är det lättare att hantera en depression nu? Ja, jag skär mig ju inte i armarna så fort det händer, för att någon ska se att jag behöver hjälp. Är det lättare nu för att jag har mer information i huvudet? Fuck no. Ärligt talat så har det blivit värre och värre med åren. Man kan argumentera om att jag har haft det bra också, men nu pratar vi om själva depressionsdelen.
Som längst i tonåren så höll sig en depression i sig två månader för mig (sett bakåt). Den här senaste depressionen, den jag är i just nu som kanske är lättare nu, men som fortfarande finns där - den började i slutet av augusti och sitter fortfarande i. Över ett halvår har jag gått nerdekad i ångest, för att ha vissa småljusa stunder, men som inte hållt i sig tillräckligt länge för att man ska kunna klassa det som att man inte är deprimerad längre. Om de vänner som läser det här inte tror mig, så ska ni veta att jag är förstaklassens skådesspelare, så det är inte konstigt om ni inte sett det.
Är det lättare att hantera konstant oro och ångest nu när jag är 20 år gammal, än det var när jag var 13 år gammal? Nej. För nu, när jag tänker, så har jag mycket viktigare saker att oroa mig för. Om jag var deprimerad back then, så bodde jag hemma, jag hade konstant kontakt med folk som fick mig att inse att jag inte var ensam, jag kunde inte ligga i sängen hela dagarna, för att jag inte ville oroa min mor, så jag tog mig upp för andras skull, helt av egen benägenhet. Nu har jag ingen som behöver oroa sig för mig. Det är mitt fel att pengarna tar slut, det är mitt fel att jag har inkassofakturor som måste betalas, det är mitt fel att studierna inte höll, det är mitt fel att mitt liv tog stopp där någon gång och jag inte har tagit mig ifrån det. Blir det lättare nu när allt är mitt ansvar? Skulle vilja påstå att det blir 100 gånger värre.
Nu låter det jättedramatiskt, som om jag håller på att dö här och ångestattackerna är konstanta. Det som ÄR konstant är beslutsångesten, koncentrationssvårigheterna, minnesluckorna, självkritiken, de självdestruktiva tendenserna (alkohol, cigaretter - hell, även SOCKER), pessimismen, det låga självförtroendet, apatin, hopplösheten, hjälplösheten, irritabiliteten, det faktum att jag helt plötsligt kan smälla till och bli skitförbannad, det dåliga omdömet, bristen på motivation, den sociala tillbakadragenheten, det faktum att jag helt fullkomligt struntar i min hälsa. Det är vad jag levt med konstant i över ett halvår. Det är mycket svårare att kunna ta sig upp, när ingen tar en seriöst, för att det blir "lättare med åldern".
Milja, du är bara 20 år gammal, du förstår väl att det här bara är tillfälligt, alla går igenom ett helvete.
Ja, det gör de, vid olika ålder, vid olika tillfällen, på grund av olika saker. Att det blir bättre senare är inget som hjälper mig just nu. Och att säga till mig att jag kanske "grubblar" lite för mycket, gör att man tappar all tilltro för de som får betalt för att hjälpa mig.
Om vi nu ska sluta inlägget lite mer positivt så kan vi ju berätta att jag håller på att bli bättre, det vet jag, även om det är lång tid kvar. Jag oroar mig fortfarande konstant, men det är lättare att avfärda det som bara tankar när det inte längre handlar om ifall jag kommer äta imorgon eller inte. Dessutom är det lördag, och det betyder att jag med gott samvete kan göra absolut ingenting för en dag.
När vi ändå pratar depressioner så kan jag väl förklara varför just det ämnet gör mig bitter. Jag har levt igenom hur folk behandlar en när man är deprimerad. När jag säger folk menar jag inte heller typ vänner och liknande, utan jag menar faktiskt alla möjliga människor jag träffat sedan jag gick ut med att jag är deprimerad och hoppat av skolan.
Bland de bästa kommentarerna jag fått så är "det blir lättare med åren" det mest otroligt korkade jag hört. Det blir lättare med åren. Riktigt smaka på de orden och tänk efter hur mycket det betyder för någon mitt i en ångestattack eller som är så apatisk att livet runtomkring krånglar till sig oerhört mycket. Det blir lättare att hantera depressioner när man är äldre, det är precis vad de menar.
När de säger att det blir lättare med åren, så menar de såklart att erfarenheten man får av att hantera en depression nu, gör så att det blir lättare att hantera det senare, eftersom man lär sig känna igen tecken på det, så man kan hindra det innan det uppstår. Då kommer det lilla motargumentet jag inte kan släppa taget av.
What. The. Fuck.
WHAT THE FUCK.
Det är klart som fan att erfarenhet gör så att man har en större mängd data att ta information ifrån, och därför, rent logiskt och för en normal människa, så blir det lättare att veta vad det är som sker och blahblah. Men ärligt talat, blir det lättare för en 40åring som lider av sin första depression då att hantera det bara för att den redan gått igenom 20årsåldern? Även om 20årsåldern var helt depressionsfri? Alla de där som springer in i väggen för att de stressat sönder sig i medelåldern, blir det lättare för dem för att de är såpass gamla? I don't think so. Om något blir det svårare för dem för att de aldrig gått igenom något sådant.
Men här kommer det fina, jag går ju igenom det nu, 20 år gammal. Eller snarare att jag har brottats med depressioner sedan jag kom in i tonåren. Och är det lättare att hantera en depression nu? Ja, jag skär mig ju inte i armarna så fort det händer, för att någon ska se att jag behöver hjälp. Är det lättare nu för att jag har mer information i huvudet? Fuck no. Ärligt talat så har det blivit värre och värre med åren. Man kan argumentera om att jag har haft det bra också, men nu pratar vi om själva depressionsdelen.
Som längst i tonåren så höll sig en depression i sig två månader för mig (sett bakåt). Den här senaste depressionen, den jag är i just nu som kanske är lättare nu, men som fortfarande finns där - den började i slutet av augusti och sitter fortfarande i. Över ett halvår har jag gått nerdekad i ångest, för att ha vissa småljusa stunder, men som inte hållt i sig tillräckligt länge för att man ska kunna klassa det som att man inte är deprimerad längre. Om de vänner som läser det här inte tror mig, så ska ni veta att jag är förstaklassens skådesspelare, så det är inte konstigt om ni inte sett det.
Är det lättare att hantera konstant oro och ångest nu när jag är 20 år gammal, än det var när jag var 13 år gammal? Nej. För nu, när jag tänker, så har jag mycket viktigare saker att oroa mig för. Om jag var deprimerad back then, så bodde jag hemma, jag hade konstant kontakt med folk som fick mig att inse att jag inte var ensam, jag kunde inte ligga i sängen hela dagarna, för att jag inte ville oroa min mor, så jag tog mig upp för andras skull, helt av egen benägenhet. Nu har jag ingen som behöver oroa sig för mig. Det är mitt fel att pengarna tar slut, det är mitt fel att jag har inkassofakturor som måste betalas, det är mitt fel att studierna inte höll, det är mitt fel att mitt liv tog stopp där någon gång och jag inte har tagit mig ifrån det. Blir det lättare nu när allt är mitt ansvar? Skulle vilja påstå att det blir 100 gånger värre.
Nu låter det jättedramatiskt, som om jag håller på att dö här och ångestattackerna är konstanta. Det som ÄR konstant är beslutsångesten, koncentrationssvårigheterna, minnesluckorna, självkritiken, de självdestruktiva tendenserna (alkohol, cigaretter - hell, även SOCKER), pessimismen, det låga självförtroendet, apatin, hopplösheten, hjälplösheten, irritabiliteten, det faktum att jag helt plötsligt kan smälla till och bli skitförbannad, det dåliga omdömet, bristen på motivation, den sociala tillbakadragenheten, det faktum att jag helt fullkomligt struntar i min hälsa. Det är vad jag levt med konstant i över ett halvår. Det är mycket svårare att kunna ta sig upp, när ingen tar en seriöst, för att det blir "lättare med åldern".
Milja, du är bara 20 år gammal, du förstår väl att det här bara är tillfälligt, alla går igenom ett helvete.
Ja, det gör de, vid olika ålder, vid olika tillfällen, på grund av olika saker. Att det blir bättre senare är inget som hjälper mig just nu. Och att säga till mig att jag kanske "grubblar" lite för mycket, gör att man tappar all tilltro för de som får betalt för att hjälpa mig.
Om vi nu ska sluta inlägget lite mer positivt så kan vi ju berätta att jag håller på att bli bättre, det vet jag, även om det är lång tid kvar. Jag oroar mig fortfarande konstant, men det är lättare att avfärda det som bara tankar när det inte längre handlar om ifall jag kommer äta imorgon eller inte. Dessutom är det lördag, och det betyder att jag med gott samvete kan göra absolut ingenting för en dag.
Att inte räcka till.
Färgade håret idag. Rött, väldigt rött, det passar mig perfekt, precis som de flesta färger gör (ursäkta om jag låter lite självgod). Jag har inte haft rött hår på väldigt länge, mestadels för att det har varit väldigt vanligt de senaste åren att folk färgar håret rött. Nu är det inte så att jag måste vara alternativ (för om jag hade velat vara det, så hade jag inte köpt massproducerade saker), men jag har något emot att göra samma sak som alla andra. Helst gör jag det lite före eller lite efter. Så att folk inte ifrågasätter det.
Det är jag väldigt, väldigt bitter över. Vi kan ju börja bakifrån, där aversionen mot att vara som alla andra började. Dels kan jag erkänna att jag redan i tidig ålder började märka att jag tänkte mer på saker än alla andra. Jag har alltid haft god fantasi, och alltid omgivit mig med folk som uppskattar det. Det är därför jag gillar att skriva, och framförallt därför jag gillar att rollspela. För att jag har lätt för att ta till mig karaktärer och göra dem till mina egna. Nu snackar vi inte hallucinationer här, utan mer emotionellt, typ. Jag har lätt för att uppfatta känslor, och har alltid haft det. Så redan från tidig ålder har jag känt mig speciell. Vilket inte alltid har gjort mig till den trevligaste människan, men barn har svårt att förstå att deras handlingar har konsekvenser.
Så i högstadiet så började jag känna mig förlorad i den "populära" världen. Jag insåg redan då att jag inte skulle passa in bland alla killgalna och utseendefixerade ungdomar. Då gjorde jag vad som kändes mest logiskt. Jag blev "emo". I början kallades det inte emo, emo blev inte ett populärt skällsord förrän mitt sista år i gymnasiet, och då fanns det helt plötsligt massa människor som tog till sig att vara "annorlunda" (det vill säga, de klädde sig i svart, sminkade sig tungt med eyeliner och skar sig i armarna för att Vingklippt Ängel blev en populär bok). Det är här bitterheten kommer in.
Hur mycket jag än försökte kunde jag inte ens passa in bland de emo människorna i skolan, för att jag inte hade råd att köpa massa kläder från Shock, för att jag inte hade råd att färga håret konstant. Inte för att jag VILLE röka och skära mig i armarna och skolka och skit. Jag ville bara passa in på ett hörn, för att vara "speciell" hade lett till att jag blev utanför. Kort och gott ville jag ha vänner som accepterade mig. Ibland hittade jag folk som förstod mig, och anpassade mig efter hur de såg ut, hur de betedde sig, hur de pratade och vad de tyckte var roligt. Men i slutändan slutade det med att jag i princip mobbade mig själv så att alla andra skulle se att jag var okej, för jag visste mina brister och det var okej att driva med mig konstant.
Det är först nu, när jag hittat mig själv och insett att det är skillnad på att erkänna sina brister och säga att "Hej, det här är jag, jag är knäpp, fattig och deprimerad ibland - jag är långt ifrån perfekt och tycker mycket bättre om folk som inte är perfekta de heller", och att driva med sig själv till den punkten att man på dagarna skrattar åt sina egna problem för att på kvällen gråtandes inse att alla skrattar åt en de med, för det är okej att göra det, jag har ju visat det. Det är först nu jag inser skillnaden mellan att säga "Jag är tjock, men jag skiter fullständigt i vad du tycker om det, så om du inte tycker om mig för att jag har några extra kilon, så kan du dra åt helvete - jag tycker om mig själv" och att säga "Jag är så fet, titta på feta mig som drar fram på stan, skratta åt mig, jag förtjänar det, jag är ju faktiskt tjock".
Men vad jag än gör, hur jag än vrider och vänder det, så är det faktiskt så, att trots att jag visar konstant att jag är imperfekt och vägrar göra som mängden och hålla mig till en hårfärg, en klädstil, en personlighet, fortfarande får höra att det på något sätt inte är okej. Jag får inte färga håret i den och den färgen, för då härmar jag den och den personen, jag får inte klä mig emo ena dagen och i andra dagen gå runt i jeans och t-shirt, för då är det inte konsistent nog, jag har ingen plats i de grupper som existerar om jag bara förändras konstant, jag får inte vara bitchig och elak i ena stunden för att räkna ut hur personer reagerar på vissa saker, för att i nästa vara hur trevlig och förstående som helst. Det är inte konstant, det är inte okej. För på något sätt så är det tydligen okej för en människa att hålla sig till en stil, sedan helt byta till något annat och försöka passa in med sin nya stil. De dras in i grupper direkt, de som ändrar sitt tillvägagångssätt helt och hållet. Men om man är som mig, och anpassar sig (nu för tiden inte för att passa in, utan för att sticka ut, även om det är så simpelt att vara trevlig istället för bitchig), så får man helt plötsligt höra kommentarer om hur störd man är för att man inte kan hålla sig till ett tillvägagångssätt. Och för någon som har jobbat hårt på att inte falla sönder vid minsta lilla negativa kommentar, så blir det svårt att inte ta åt sig.
Jag struntar ärligt talat fullständigt i vad ni tycker om mig. Ni känner bara en del av mig, och ni nya läsare som antagligen inte vet vem jag är över huvud taget känner mig inte alls. Om ni tycker att jag är tråkig, fine, det finns andra som tycker att jag är rolig. Om ni tycker att jag är ful, fine, jag har tillräckligt mycket folk som bevisar motsatsen. Om ni tycker att jag är självupptagen, så borde ni nog läsa en annan blogg, för den här bloggen är min och bara min.
Jag har tillräckligt många människor omkring mig som inte bryr sig ett dugg om hur jag beter mig eller hur jag ser ut. När man hittar sådana människor så är de värda att hålla fast vid. Om man tror sig hitta någon sådan, som sedan visar sig vara någon som dömer en i tystnad, då kastar man bort dem direkt, hur jävla ont det än gör. För i slutändan har man bara sig själv, och om man inte är nöjd med sig själv och har stöd från de man tycker om, det är då livet blir svårt. Jag har varit där, och det är jag väldigt bitter över.
Men för att sluta det här inlägget som antagligen blev väldigt rörigt (jag är i behov av en redaktör) på positiv not så kan jag ju säga att mitt hår för tillfället gör mig så glad att det känns som att resten av helvetet som är mitt så kallade liv kommer att lösa sig.
Det är jag väldigt, väldigt bitter över. Vi kan ju börja bakifrån, där aversionen mot att vara som alla andra började. Dels kan jag erkänna att jag redan i tidig ålder började märka att jag tänkte mer på saker än alla andra. Jag har alltid haft god fantasi, och alltid omgivit mig med folk som uppskattar det. Det är därför jag gillar att skriva, och framförallt därför jag gillar att rollspela. För att jag har lätt för att ta till mig karaktärer och göra dem till mina egna. Nu snackar vi inte hallucinationer här, utan mer emotionellt, typ. Jag har lätt för att uppfatta känslor, och har alltid haft det. Så redan från tidig ålder har jag känt mig speciell. Vilket inte alltid har gjort mig till den trevligaste människan, men barn har svårt att förstå att deras handlingar har konsekvenser.
Så i högstadiet så började jag känna mig förlorad i den "populära" världen. Jag insåg redan då att jag inte skulle passa in bland alla killgalna och utseendefixerade ungdomar. Då gjorde jag vad som kändes mest logiskt. Jag blev "emo". I början kallades det inte emo, emo blev inte ett populärt skällsord förrän mitt sista år i gymnasiet, och då fanns det helt plötsligt massa människor som tog till sig att vara "annorlunda" (det vill säga, de klädde sig i svart, sminkade sig tungt med eyeliner och skar sig i armarna för att Vingklippt Ängel blev en populär bok). Det är här bitterheten kommer in.
Hur mycket jag än försökte kunde jag inte ens passa in bland de emo människorna i skolan, för att jag inte hade råd att köpa massa kläder från Shock, för att jag inte hade råd att färga håret konstant. Inte för att jag VILLE röka och skära mig i armarna och skolka och skit. Jag ville bara passa in på ett hörn, för att vara "speciell" hade lett till att jag blev utanför. Kort och gott ville jag ha vänner som accepterade mig. Ibland hittade jag folk som förstod mig, och anpassade mig efter hur de såg ut, hur de betedde sig, hur de pratade och vad de tyckte var roligt. Men i slutändan slutade det med att jag i princip mobbade mig själv så att alla andra skulle se att jag var okej, för jag visste mina brister och det var okej att driva med mig konstant.
Det är först nu, när jag hittat mig själv och insett att det är skillnad på att erkänna sina brister och säga att "Hej, det här är jag, jag är knäpp, fattig och deprimerad ibland - jag är långt ifrån perfekt och tycker mycket bättre om folk som inte är perfekta de heller", och att driva med sig själv till den punkten att man på dagarna skrattar åt sina egna problem för att på kvällen gråtandes inse att alla skrattar åt en de med, för det är okej att göra det, jag har ju visat det. Det är först nu jag inser skillnaden mellan att säga "Jag är tjock, men jag skiter fullständigt i vad du tycker om det, så om du inte tycker om mig för att jag har några extra kilon, så kan du dra åt helvete - jag tycker om mig själv" och att säga "Jag är så fet, titta på feta mig som drar fram på stan, skratta åt mig, jag förtjänar det, jag är ju faktiskt tjock".
Men vad jag än gör, hur jag än vrider och vänder det, så är det faktiskt så, att trots att jag visar konstant att jag är imperfekt och vägrar göra som mängden och hålla mig till en hårfärg, en klädstil, en personlighet, fortfarande får höra att det på något sätt inte är okej. Jag får inte färga håret i den och den färgen, för då härmar jag den och den personen, jag får inte klä mig emo ena dagen och i andra dagen gå runt i jeans och t-shirt, för då är det inte konsistent nog, jag har ingen plats i de grupper som existerar om jag bara förändras konstant, jag får inte vara bitchig och elak i ena stunden för att räkna ut hur personer reagerar på vissa saker, för att i nästa vara hur trevlig och förstående som helst. Det är inte konstant, det är inte okej. För på något sätt så är det tydligen okej för en människa att hålla sig till en stil, sedan helt byta till något annat och försöka passa in med sin nya stil. De dras in i grupper direkt, de som ändrar sitt tillvägagångssätt helt och hållet. Men om man är som mig, och anpassar sig (nu för tiden inte för att passa in, utan för att sticka ut, även om det är så simpelt att vara trevlig istället för bitchig), så får man helt plötsligt höra kommentarer om hur störd man är för att man inte kan hålla sig till ett tillvägagångssätt. Och för någon som har jobbat hårt på att inte falla sönder vid minsta lilla negativa kommentar, så blir det svårt att inte ta åt sig.
Jag struntar ärligt talat fullständigt i vad ni tycker om mig. Ni känner bara en del av mig, och ni nya läsare som antagligen inte vet vem jag är över huvud taget känner mig inte alls. Om ni tycker att jag är tråkig, fine, det finns andra som tycker att jag är rolig. Om ni tycker att jag är ful, fine, jag har tillräckligt mycket folk som bevisar motsatsen. Om ni tycker att jag är självupptagen, så borde ni nog läsa en annan blogg, för den här bloggen är min och bara min.
Jag har tillräckligt många människor omkring mig som inte bryr sig ett dugg om hur jag beter mig eller hur jag ser ut. När man hittar sådana människor så är de värda att hålla fast vid. Om man tror sig hitta någon sådan, som sedan visar sig vara någon som dömer en i tystnad, då kastar man bort dem direkt, hur jävla ont det än gör. För i slutändan har man bara sig själv, och om man inte är nöjd med sig själv och har stöd från de man tycker om, det är då livet blir svårt. Jag har varit där, och det är jag väldigt bitter över.
Men för att sluta det här inlägget som antagligen blev väldigt rörigt (jag är i behov av en redaktör) på positiv not så kan jag ju säga att mitt hår för tillfället gör mig så glad att det känns som att resten av helvetet som är mitt så kallade liv kommer att lösa sig.
Om sanningen ska fram.
Nu har jag inte bloggat mer än de två gångerna jag först började, men det har sina anledningar. Kommer ha mycket tid att blogga framöver dock, så det kanske blir fler inlägg om jag känner att jag har något vettigt att skriva.
För er som inte vet, vilket jag antar är de flesta, så har jag nu hoppat av skolan, på grund av flera olika anledningar. För det första har jag det senaste halvåret lidit av en väldigt bitter identitetskris. Vem är jag? Vad vill jag göra i framtiden? Varför skiter sig allt? Dessa frågor och många fler har snurrat konstant i mitt huvud, och jag har varit vilsen i allt jag gör. Jag har helt enkelt inte känt mig inne på rätt spår, och det slutade med att jag helt försummade skolan och nu står här lätt utbränd efter att ha oroat mig konstant i ett halvår.
De som känner mig vet att jag är en sådan person som pratar fort, lätt tappar tråden och har svårt för att fokusera på vad som finns framför mig. Jag brukar förklara att jag pratar fort för att jag måste få ut allt ur huvudet innan det försvinner. Jag har väldigt svårt för att hålla fast vid en tanke, vilket ofta gör att konversationer med mig kan verka väldigt djupa och kan bli väldigt långdragna. När jag lär känna någon så spyr jag ofta ut allt jag vet om mig själv så att personen hinner få ett grepp om vem jag är innan jag är inne på ett helt annat spår.
Men när jag väl håller fast vid en tanke är det ofta något som är väldigt starkt känslosamt för mig, såsom känslan av misslyckande, känslan av eufori, känslan av sorg - vad som helst. Det senaste halvåret har varit väldigt mycket att jag ältat mina misstag, mycket "tänk om" och mycket "jag borde". Det har helt enkelt slutat med att jag helt tappat intresset för ljud och musikproduktion, det jag pluggade fram tills igår. All energi har gått åt att älta mina misstag istället för att faktiskt ta tag i livet och göra något. Och mitt i ett ångestanfall (vilket får mig att låta som en 13årig emotjej) så kom jag på att skolan är det som är grunden till alla mina problem. Om man tar bort pressen att bli godkänd på saker jag 1) inte är bra på, 2) inte är intresserad av och 3) inte orkar lära mig något mer om, så försvinner helt plötsligt en hel hög med oro för mig, vilket gör att det inte surrar lika mycket i huvudet som det gjorde innan. Det är lite lättare att få ordning på tankarna och det är lite lättare att försöka komma underfund med vad det är jag vill göra i framtiden.
Det jag är bitter över just nu är tanken att någon skulle få för sig att jag hoppat av skolan för att jag är lat, för att jag inte har några framtidsutsikter och därför skulle vara en dålig person. Eller en sämre människa, som kommer behöva leva på socialbidrag eller sjukpenning (beroende på hur illa min framtida psykolog/terapeut anser om graden av min utbrändhet). Om ni allvarligt tycker att jag är en dålig människa för att jag har levt med i princip konstant ångest i ett halvår och ändå lyckats få alla att tro att det är för att jag är lat som jag inte dyker upp till skolan, då tycker jag att ni kommenterar det här inlägget med vad ni heter, så att jag förstår vem ni är, och att ni säger det, så jag slipper associeras med er för resten av mitt liv. Om ni tycker att jag är en dålig människa för att jag, precis som många andra i min ålder, inte vet vad jag ska göra med mitt liv, och för att jag råkar vara en människa som reflekterar mycket och därför tar väldigt hårt på mina misstag, då tycker jag att ni ska säga det till mig. Jag behöver inte er, i så fall. Jag har så många andra som förstår mig, sådana som rycker på axlarna och säger "det händer de bästa". För det gör det. Särskilt i samhället vi lever i.
Jag är bitter över tanken att det kanske finns någon någonstans som tycker att jag, efter att jag får mina första pengar från staten, är dålig. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket längre. Just nu har jag fullt upp med att faktiskt få tag i pengar för att jag ska orka bry mig. (Det är förövrigt en annan sak jag är lite bitter över, min brist på allmänbildning? Hur sjutton gör man för att få tag i socialbidrag? Är det någon som kan berätta det för mig i kommentarerna?)
Vad är jag lycklig över just nu? (För jag känner att alla mina bittra inlägg ska sluta på en positiv not.)
1) Min bror, som är ett sådant otroligt stöd. Han har gått igenom precis samma saker som jag går igenom nu, han är också i en del av sitt liv där han behöver hjälp för att klara av vardagen. Och när han för första gången på ett år har haft pengar över efter han betalat av månadens skulder så tvekade han inte en stund att skicka 1000kr till mig så att jag kunde betala av två fakturor som gått till inkasso.
2) Kuratorn på Högskolan Dalarna, som fick mig säker på mitt val att hoppa av skolan efter han lugnat ner mig med metaforer innehållande Alfons Åberg med flera. Han är toppen, och om du går på den skolan och känner dig fast i livet, tveka inte en stund med att söka upp honom.
3) Att livet kommer i vågor. Ibland är det så att allt skiter sig, antagligen är det min tur att allt skiter sig nu. Men det leder till nya möjligheter, även mitt i mörkret. Hade jag inte blivit så trött på livet just nu hade jag inte tagit ett nytt steg, och trots att jag är lite bitter över att jag misslyckades med hela skolan här i Falun så tycker jag att det är starkt av mig att jag vågade chansa. När jag ligger på dödsbädden kommer jag inte tänka "Jag önskar jag hade sökt till ljud- och musikproduktionsprogrammet". Nu vet jag att det misslyckades, och det är okej att misslyckas. Nu går jag vidare till nästa äventyr.
För er som inte vet, vilket jag antar är de flesta, så har jag nu hoppat av skolan, på grund av flera olika anledningar. För det första har jag det senaste halvåret lidit av en väldigt bitter identitetskris. Vem är jag? Vad vill jag göra i framtiden? Varför skiter sig allt? Dessa frågor och många fler har snurrat konstant i mitt huvud, och jag har varit vilsen i allt jag gör. Jag har helt enkelt inte känt mig inne på rätt spår, och det slutade med att jag helt försummade skolan och nu står här lätt utbränd efter att ha oroat mig konstant i ett halvår.
De som känner mig vet att jag är en sådan person som pratar fort, lätt tappar tråden och har svårt för att fokusera på vad som finns framför mig. Jag brukar förklara att jag pratar fort för att jag måste få ut allt ur huvudet innan det försvinner. Jag har väldigt svårt för att hålla fast vid en tanke, vilket ofta gör att konversationer med mig kan verka väldigt djupa och kan bli väldigt långdragna. När jag lär känna någon så spyr jag ofta ut allt jag vet om mig själv så att personen hinner få ett grepp om vem jag är innan jag är inne på ett helt annat spår.
Men när jag väl håller fast vid en tanke är det ofta något som är väldigt starkt känslosamt för mig, såsom känslan av misslyckande, känslan av eufori, känslan av sorg - vad som helst. Det senaste halvåret har varit väldigt mycket att jag ältat mina misstag, mycket "tänk om" och mycket "jag borde". Det har helt enkelt slutat med att jag helt tappat intresset för ljud och musikproduktion, det jag pluggade fram tills igår. All energi har gått åt att älta mina misstag istället för att faktiskt ta tag i livet och göra något. Och mitt i ett ångestanfall (vilket får mig att låta som en 13årig emotjej) så kom jag på att skolan är det som är grunden till alla mina problem. Om man tar bort pressen att bli godkänd på saker jag 1) inte är bra på, 2) inte är intresserad av och 3) inte orkar lära mig något mer om, så försvinner helt plötsligt en hel hög med oro för mig, vilket gör att det inte surrar lika mycket i huvudet som det gjorde innan. Det är lite lättare att få ordning på tankarna och det är lite lättare att försöka komma underfund med vad det är jag vill göra i framtiden.
Det jag är bitter över just nu är tanken att någon skulle få för sig att jag hoppat av skolan för att jag är lat, för att jag inte har några framtidsutsikter och därför skulle vara en dålig person. Eller en sämre människa, som kommer behöva leva på socialbidrag eller sjukpenning (beroende på hur illa min framtida psykolog/terapeut anser om graden av min utbrändhet). Om ni allvarligt tycker att jag är en dålig människa för att jag har levt med i princip konstant ångest i ett halvår och ändå lyckats få alla att tro att det är för att jag är lat som jag inte dyker upp till skolan, då tycker jag att ni kommenterar det här inlägget med vad ni heter, så att jag förstår vem ni är, och att ni säger det, så jag slipper associeras med er för resten av mitt liv. Om ni tycker att jag är en dålig människa för att jag, precis som många andra i min ålder, inte vet vad jag ska göra med mitt liv, och för att jag råkar vara en människa som reflekterar mycket och därför tar väldigt hårt på mina misstag, då tycker jag att ni ska säga det till mig. Jag behöver inte er, i så fall. Jag har så många andra som förstår mig, sådana som rycker på axlarna och säger "det händer de bästa". För det gör det. Särskilt i samhället vi lever i.
Jag är bitter över tanken att det kanske finns någon någonstans som tycker att jag, efter att jag får mina första pengar från staten, är dålig. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket längre. Just nu har jag fullt upp med att faktiskt få tag i pengar för att jag ska orka bry mig. (Det är förövrigt en annan sak jag är lite bitter över, min brist på allmänbildning? Hur sjutton gör man för att få tag i socialbidrag? Är det någon som kan berätta det för mig i kommentarerna?)
Vad är jag lycklig över just nu? (För jag känner att alla mina bittra inlägg ska sluta på en positiv not.)
1) Min bror, som är ett sådant otroligt stöd. Han har gått igenom precis samma saker som jag går igenom nu, han är också i en del av sitt liv där han behöver hjälp för att klara av vardagen. Och när han för första gången på ett år har haft pengar över efter han betalat av månadens skulder så tvekade han inte en stund att skicka 1000kr till mig så att jag kunde betala av två fakturor som gått till inkasso.
2) Kuratorn på Högskolan Dalarna, som fick mig säker på mitt val att hoppa av skolan efter han lugnat ner mig med metaforer innehållande Alfons Åberg med flera. Han är toppen, och om du går på den skolan och känner dig fast i livet, tveka inte en stund med att söka upp honom.
3) Att livet kommer i vågor. Ibland är det så att allt skiter sig, antagligen är det min tur att allt skiter sig nu. Men det leder till nya möjligheter, även mitt i mörkret. Hade jag inte blivit så trött på livet just nu hade jag inte tagit ett nytt steg, och trots att jag är lite bitter över att jag misslyckades med hela skolan här i Falun så tycker jag att det är starkt av mig att jag vågade chansa. När jag ligger på dödsbädden kommer jag inte tänka "Jag önskar jag hade sökt till ljud- och musikproduktionsprogrammet". Nu vet jag att det misslyckades, och det är okej att misslyckas. Nu går jag vidare till nästa äventyr.
