a bitter lion

Så står man där igen, trött, så trött, på att vara den ingen orkar med längre. Hjärtesorg. Men oj, lilla lejon, blev det fel igen? Ni var ju inte tillsammans särskilt länge, hur kan du vara trasig över det? Igen? Precis som vanligt, lilla du, du är trasig över ingenting, något som inte fanns. Det är inte riktigt så heller. Hur ska man ta sig loss från en del som varit där sedan man började forma sitt psyke till det som det ska vara i vuxenlivet? Hur ska man egentligen bara släppa på allt, inte sätta käpparna i hjulet, när ens huvud spökar ständigt med tankar om "tänk om det inte är meningen", "tänk om allt är lögn", "tänk om du en dag vaknar och så finns ingen kvar längre"? Hur ska man släppa någon nära, längst in, när den personen man gömt undan allra längst in är en person man inte riktigt vet hur man ska hantera? Hur ska man släppa på kontrollen när kontrollen är det sista man har, hoppet om att kunna kontrollera impulserna är det enda jag har kvar. Ju mer jag försöker kontrollera, ju mer försöker hon göra sig fri.

Det är inte svårt att lära känna mig, det är det inte. Det är inte svårt att veta att jag instinktivt reagerar med aggression, när jag är rädd, ledsen, förbannad, bara allmänt uttråkad. Sedan jag var väldigt ung, egentligen sedan jag redan var barn, har jag förfinat mina tekniker när det kommer till emotionell utpressning. När jag ens känner en sekund att samma tekniker används mot mig blir jag så jävla aggressiv. Som ett försvar. För att skydda hjärtat som sitter på ärmen, det ömtåliga jag bär så synligt för att visa att jag kanske må vara en hemsk person, men titta, titta där, titta ordentligt, mitt hjärta är mer ömtåligt än ditt, jag måste skydda det, skulle inte du göra samma sak om du var jag? Många pratar om mobbning, hur det formar en, och hur vissa saker är hemska för en person, medan samma sak inte alls är hemskt för en annan. Emotionell utpressning. Skuldkänslor. Skuldkänslor. SKULDKÄNSLOR.

Det äckliga, det fula, det hemska, det svåra. Allting finns där om du fångar mig på rätt dag och frågar, frågar hur det är, hur jag fungerar, varför jag fungerar så. Men det gäller ju såklart att fånga upp mig. Att stanna mig en dag och titta på mig, fråga varför. Fråga varför. Fråga varför det är så, varför jag gör så, varför jag inte kan hantera mig själv precis som den vanligaste människan kan. Kan jag inte svara just då, backa undan, vänta till mörkret, till det härliga mörkret man kan gömma sig i. I mörkret är jag fri, när jag inte kan se dig så flyter du in i mina tankar, det är i mörkret du kan forma mig, i mörkret du kan be mig att vara ärlig, för i mörkret kan jag gråta utan att det är fel. För du kan inte se det. Skuldkänslor.

Saboterar för mig själv. Skadar mig själv. Ser på mig själv och instinktivt vill dö, nej, vill inte dö, orkar bara inte leva. Skuldkänslor för att jag vill dö, skuldkänslor för att jag inte redan är död. En inre kamp om hur jag ska försöka ta mig framåt, en inre kamp om hur jag ska kontrollera, kontrollera mig, kontrollera skulden.

Skuldkänslor. Allting handlar om skuldkänslor. Hur lyckligt lottad jag är, hur jag inte har rätt att känna skuld. Du ser på mig, frisk, med hela min familj bakom mig, med underbara vänner som inte lämnat mig, fastän de kanske inte alltid är där. Du ser på mig, hur jag har hela världen, och ändå är jag olycklig. Klart som fan att du inte förstår, klart som fan att ingen skulle förstå, varför jag ligger i sängen, stirrar på mörkret, försöker få min hjärna att inse att jag är lycklig, det finns hopp, det finns alltid hopp. Skuldkänslor för att jag inte ger upp hoppet. Skuldkänslor för att jag vägrar att ge upp hoppet.

En bild i mitt huvud, som ändrar sig lite beroende på vart jag är just nu. Om det så är en bra dag, en dålig dag, en superbra dag som egentligen är en dålig dag för att den dåliga dagen snart kommer för att det superbra inte kan hålla sig i. En bild i mitt huvud där jag står med Honom med stort H, vars ansikte, längd, kropp, instinkter, personlighet, kunskaper, okunskaper, förändras för varje gång det finns en ny Honom. En bild där Han håller om mig, ser min själ för den jag är, hjälper mig förbi skulden, förbi det som äter upp mig inifrån varje dag jag svarar att jag mår bra, även om jag mår bra, även om jag mår dåligt. Han som passar ihop med bara mig. Han som väntat på precis mig, Han som ser mig och genast inser att Henne, det är Henne jag väntat på, med Henne kan jag göra allt, jag ska fixa Henne, Hon ska fixa mig.

Skuldkänslor. Varje dag fortsätter jag hoppas, släpper aldrig hoppet om att en dag står Han där, med alla sina fel och brister, perfekt för mig, som gjord för mig. Hoppet om att jag är som gjord för någon annan. Hoppet om att en dag så står Vi där. Vi, en familj, en grund för resten. Jag struntar i hur Han ser ut. Struntar i ifall det ens är en Han. Struntar i om Han ens lever, om Han ens är min "typ".

Jag står med mitt glashjärta i mina händer, med djupa sprickor och hål. Ett hål för alla som lämnat mig, vissa ihopfyllda helt, lagade med nytt glas, andra trasiga förevigt. Jag står där och väntar, på att någon ska se det patetiska jag har att erbjuda och tänka att oj, det var ju precis det jag behövde, precis Henne jag behövde för att kunna andas, för att kunna leva, för att kunna skratta och gråta, av ångest och lycka. Jag står där och väntar på att Han ska se hur jag försvarar min rätt till ett Jag, hur jag försvarar min rätt till att slippa ett Vi, för att slippa skuldkänslorna när jag förstör allt igen av ren reflex, av ren instinkt, för att jag förlorar kontrollen. Jag väntar på att Han en dag ska öppna mina ögon så att jag kan se vad Han har att ge i utbyte. Ett lika ömtåligt hjärta med fler eller färre hål och sprickor, ifyllda eller förevigt tomma. Så att vi kan byta. Så att Han och Jag kan bli ett Vi.

Nu skriver ert bittra lejon ytterligare en gång efter en lång paus utan något att säga eller skriva. Jag är rätt bitter fortfarande, men jag vet inte hur jag ska formulera det för att få det att inte bara bli förståeligt, men också underhållande.

Nu har jag inte skrivit på över en månad, men livet har kommit emellan. "Vilket liv?", kan jag höra några av er fnissa, men ni förstår att minsta lilla sak blir jobbig när man är deprimerad. Deprimerad är förövrigt ett ord jag verkligen avskyr, eftersom det får en att tänka på trettonåriga små emos som skriver poesi och vaga facebookuppdateringar om hur mörkt livet är. Men eftersom det jag känner lite då och då faktiskt klassas som en depression eftersom alla symptom (förutom självmordstankar) passar in, så är det, tyvärr, den korrekta termen.

När vi ändå pratar depressioner så kan jag väl förklara varför just det ämnet gör mig bitter. Jag har levt igenom hur folk behandlar en när man är deprimerad. När jag säger folk menar jag inte heller typ vänner och liknande, utan jag menar faktiskt alla möjliga människor jag träffat sedan jag gick ut med att jag är deprimerad och hoppat av skolan.

Bland de bästa kommentarerna jag fått så är "det blir lättare med åren" det mest otroligt korkade jag hört. Det blir lättare med åren. Riktigt smaka på de orden och tänk efter hur mycket det betyder för någon mitt i en ångestattack eller som är så apatisk att livet runtomkring krånglar till sig oerhört mycket. Det blir lättare att hantera depressioner när man är äldre, det är precis vad de menar.

När de säger att det blir lättare med åren, så menar de såklart att erfarenheten man får av att hantera en depression nu, gör så att det blir lättare att hantera det senare, eftersom man lär sig känna igen tecken på det, så man kan hindra det innan det uppstår. Då kommer det lilla motargumentet jag inte kan släppa taget av.

What. The. Fuck.

WHAT THE FUCK.

Det är klart som fan att erfarenhet gör så att man har en större mängd data att ta information ifrån, och därför, rent logiskt och för en normal människa, så blir det lättare att veta vad det är som sker och blahblah. Men ärligt talat, blir det lättare för en 40åring som lider av sin första depression då att hantera det bara för att den redan gått igenom 20årsåldern? Även om 20årsåldern var helt depressionsfri? Alla de där som springer in i väggen för att de stressat sönder sig i medelåldern, blir det lättare för dem för att de är såpass gamla? I don't think so. Om något blir det svårare för dem för att de aldrig gått igenom något sådant.

Men här kommer det fina, jag går ju igenom det nu, 20 år gammal. Eller snarare att jag har brottats med depressioner sedan jag kom in i tonåren. Och är det lättare att hantera en depression nu? Ja, jag skär mig ju inte i armarna så fort det händer, för att någon ska se att jag behöver hjälp. Är det lättare nu för att jag har mer information i huvudet? Fuck no. Ärligt talat så har det blivit värre och värre med åren. Man kan argumentera om att jag har haft det bra också, men nu pratar vi om själva depressionsdelen.

Som längst i tonåren så höll sig en depression i sig två månader för mig (sett bakåt). Den här senaste depressionen, den jag är i just nu som kanske är lättare nu, men som fortfarande finns där - den började i slutet av augusti och sitter fortfarande i. Över ett halvår har jag gått nerdekad i ångest, för att ha vissa småljusa stunder, men som inte hållt i sig tillräckligt länge för att man ska kunna klassa det som att man inte är deprimerad längre. Om de vänner som läser det här inte tror mig, så ska ni veta att jag är förstaklassens skådesspelare, så det är inte konstigt om ni inte sett det.

Är det lättare att hantera konstant oro och ångest nu när jag är 20 år gammal, än det var när jag var 13 år gammal? Nej. För nu, när jag tänker, så har jag mycket viktigare saker att oroa mig för. Om jag var deprimerad back then, så bodde jag hemma, jag hade konstant kontakt med folk som fick mig att inse att jag inte var ensam, jag kunde inte ligga i sängen hela dagarna, för att jag inte ville oroa min mor, så jag tog mig upp för andras skull, helt av egen benägenhet. Nu har jag ingen som behöver oroa sig för mig. Det är mitt fel att pengarna tar slut, det är mitt fel att jag har inkassofakturor som måste betalas, det är mitt fel att studierna inte höll, det är mitt fel att mitt liv tog stopp där någon gång och jag inte har tagit mig ifrån det. Blir det lättare nu när allt är mitt ansvar? Skulle vilja påstå att det blir 100 gånger värre.

Nu låter det jättedramatiskt, som om jag håller på att dö här och ångestattackerna är konstanta. Det som ÄR konstant är beslutsångesten, koncentrationssvårigheterna, minnesluckorna, självkritiken, de självdestruktiva tendenserna (alkohol, cigaretter - hell, även SOCKER), pessimismen, det låga självförtroendet, apatin, hopplösheten, hjälplösheten, irritabiliteten, det faktum att jag helt plötsligt kan smälla till och bli skitförbannad, det dåliga omdömet, bristen på motivation, den sociala tillbakadragenheten, det faktum att jag helt fullkomligt struntar i min hälsa. Det är vad jag levt med konstant i över ett halvår. Det är mycket svårare att kunna ta sig upp, när ingen tar en seriöst, för att det blir "lättare med åldern".

Milja, du är bara 20 år gammal, du förstår väl att det här bara är tillfälligt, alla går igenom ett helvete.

Ja, det gör de, vid olika ålder, vid olika tillfällen, på grund av olika saker. Att det blir bättre senare är inget som hjälper mig just nu. Och att säga till mig att jag kanske "grubblar" lite för mycket, gör att man tappar all tilltro för de som får betalt för att hjälpa mig.

Om vi nu ska sluta inlägget lite mer positivt så kan vi ju berätta att jag håller på att bli bättre, det vet jag, även om det är lång tid kvar. Jag oroar mig fortfarande konstant, men det är lättare att avfärda det som bara tankar när det inte längre handlar om ifall jag kommer äta imorgon eller inte. Dessutom är det lördag, och det betyder att jag med gott samvete kan göra absolut ingenting för en dag.

Kärlek. Ett sådant cliché ämne som alla alltid skriver massa fluff om, eller - om de ska vara annorlunda - massa skit om. Det här bittra lejonet tänker göra som vanligt, och skriva ut det hon tycker, rakt och ärligt, även om det kanske är svårt att hänga med i svängarna.

Först kan jag ju erkänna att jag är en hopplös romantiker, även om det möjligtvis är lite okonventionellt i sättet. Att en kille skickar ett sms med "Jag såg nyss ett gosedjur av en ko med monokel och hatt, och av någon outgrundlig anledning tänker jag nu köpa den till dig. You're welcome." är väldigt romantiskt för mig. Eller att de ser en kaktus som har en rolig form och ger den till mig. Eller att få ett vykort med "Ha en trevlig torsdag" skrivet inuti är också väldigt romantiskt för mig. Men rosor och middag med levande ljus? Not so much. Att få smycken, visst, men hellre att jag får ett piercingsmycke än ett halsband som kostar 50 kr på Glitter. Romantik för mig är att någon verkligen känner mig och därför vet hur man gör mig glad, och inte förväntar sig något i gengäld. För jag lär alltid känna de jag är romantiskt involverad med ordentligt (ja, Dennis, du får protestera lite om du vill), och då vill jag att de försöker lära känna mig med.

Det som gör mig bitter (finally!) är dock att jag tydligen inte kan vara hopplös romantiker och realist samtidigt. Jag tror på Kärleken, den Stora Kärleken, att man är ämnad för någon och att man alltid kommer sluta där det är meningen man ska sluta. Dock tror jag att den Stora Kärleken är den man gör sig till. Man förändras konstant, och det gör den andra parten med, den Stora Kärleken handlar om att lära känna varandras nya sidor och att förändras i symbios med varandra. Det är vad jag tror, jag tror på anpassning och kompromisser. Och det, för mig, är väldigt romantiskt.

Ibland händer det att man ser par som förlovar sig efter ett år med varandra, utan att ha bott ihop, utan att egentligen veta om man vill spendera resten av livet tillsammans. Många sådana förhållanden går åt skogen, för ärligt talat. Du har känt den här personen i 365 dagar och helt plötsligt är du säker på att du vill spendera resten av livet ihop med denne? Bara för att ni har några saker gemensamt och är sexuellt attraherade av varandra? Det är, enligt mig, som att spotta kärleken i ansiktet. Notera att jag sa att inte alla förhållanden som börjar på det sättet slutar i dramatik och splittring, men många, det måste till och med ni som är i sådana förhållanden erkänna. Jag anser personligen att man ska försöka bo ihop några år och ha ett vardagsliv med varandra innan man sätter ringar på fingret och lovar varandra att man ska vara gifta inom ett år.

Ytterligare en sak som gör ert bittra lejon väldigt irriterat är när folk är nykära. Kom igen. Vi fattar. Ni kan inte spendera två sekunder utan varandra, men måste ni äckla alla andra med ert pussande och kramande bland folk? Förstår ni hur jävla awkward det är att stå och prata med någon som helt plötsligt börjar pussas med någon annan? Sitter ni fast i händerna? Är det därför ni aldrig kan vara på olika sidor av rummet och ha era egna konversationen? Är det verkligen så roligt att spendera 100 % av tiden med en människa? Har ni ens något att prata om på kvällarna efter ni haft sex, som inte handlar om något trivialt som vad ni ska äta till middag imorgon? Håll er kärlek mellan två ögon. Höjden av romantik är att prata om dagen med någon som verkligen lyssnar, inte bara hummar instämmande för att denne var där när det hände.

Långdistansförhållande mellan folk som inte vill hålla sin kärlek privat är dessutom ännu värre. Jag fattar att ni saknar varandra, jag har också varit i långdistansföhållande med både pojkvänner och vänner (träffar faktiskt inte 95 % av mina vänner ens en gång i veckan, och kanske hälften av dem träffar jag kanske en gång om året om jag har tur), och att sakna någon är verkligen skitjobbigt. Men ärligt talat, just när jag pratar med dig, måste du verkligen ringa din respektive i den stunden? Har haft flera vänner som man haft kul med, och mitt när man tror att kvällen bara börjat så springer de iväg för att ringa sina respektive, utan att säga mer än ett hastigt hejdå innan de springer åt alla hållet. Får det ju knappast att kännas som om man är vänner. Snarare att man blir ett tidsfördriv tills nästa gång du kan prata med älsklingen igen.

Så finns ju de bortskämda med som tror att romantik handlar om stora gester. Man kan inte ha ett bra förhållande om man sitter tysta i varsin ände av ett rum och pysslar med olika aktiviteter, för att sedan sova intill varandra, utan att egentligen ha sagt särskilt mycket under dagen. Varför är inte det romantiskt? Kanske är det så att man bara trivs med att veta vart den andra är och sedan har sitt eget liv? Kan man inte ha egna aktiviteter som inte involverar den andre? Tydligen inte, för då har man ett dött förhållande där man inte har något gemensamt och man borde göra slut för att det ändå kommer sluta i ingenting. Människor är sämst. Särskilt människor som försöker passa in i sin "egen" bild av samhället som är en produkt av amerikaniserade filmer.

Jag vill gifta mig med min bästa vän. En person som känner mig utan och innan och som jag verkligen kan lita på finns där i alla lägen. En som ser mig - hela mig - för den jag är, dåliga sidor och allt. En som förlåter mina misstag och älskar mina tillkortakommanden. Sedan räcker det för mig. Fast det är ju en fördel om man har något gemensamt i alla fall, samma syn på religion, barnuppfostran, giftermål och allmäna förhållanden är ju ett plus i kanten. Ett väldigt stort plus är om man har samma syn på all of the above. Men så länge jag får respekt och kan respektera den jag älskar tillbaka, så kvittar resten.

Och nu orkar jag inte skriva mer om det här, jag har ett möte inbokat med min kudde, han - om någon - saknar mig till döds!

Färgade håret idag. Rött, väldigt rött, det passar mig perfekt, precis som de flesta färger gör (ursäkta om jag låter lite självgod). Jag har inte haft rött hår på väldigt länge, mestadels för att det har varit väldigt vanligt de senaste åren att folk färgar håret rött. Nu är det inte så att jag måste vara alternativ (för om jag hade velat vara det, så hade jag inte köpt massproducerade saker), men jag har något emot att göra samma sak som alla andra. Helst gör jag det lite före eller lite efter. Så att folk inte ifrågasätter det.

Det är jag väldigt, väldigt bitter över. Vi kan ju börja bakifrån, där aversionen mot att vara som alla andra började. Dels kan jag erkänna att jag redan i tidig ålder började märka att jag tänkte mer på saker än alla andra. Jag har alltid haft god fantasi, och alltid omgivit mig med folk som uppskattar det. Det är därför jag gillar att skriva, och framförallt därför jag gillar att rollspela. För att jag har lätt för att ta till mig karaktärer och göra dem till mina egna. Nu snackar vi inte hallucinationer här, utan mer emotionellt, typ. Jag har lätt för att uppfatta känslor, och har alltid haft det. Så redan från tidig ålder har jag känt mig speciell. Vilket inte alltid har gjort mig till den trevligaste människan, men barn har svårt att förstå att deras handlingar har konsekvenser.

Så i högstadiet så började jag känna mig förlorad i den "populära" världen. Jag insåg redan då att jag inte skulle passa in bland alla killgalna och utseendefixerade ungdomar. Då gjorde jag vad som kändes mest logiskt. Jag blev "emo". I början kallades det inte emo, emo blev inte ett populärt skällsord förrän mitt sista år i gymnasiet, och då fanns det helt plötsligt massa människor som tog till sig att vara "annorlunda" (det vill säga, de klädde sig i svart, sminkade sig tungt med eyeliner och skar sig i armarna för att Vingklippt Ängel blev en populär bok). Det är här bitterheten kommer in.

Hur mycket jag än försökte kunde jag inte ens passa in bland de emo människorna i skolan, för att jag inte hade råd att köpa massa kläder från Shock, för att jag inte hade råd att färga håret konstant. Inte för att jag VILLE röka och skära mig i armarna och skolka och skit. Jag ville bara passa in på ett hörn, för att vara "speciell" hade lett till att jag blev utanför. Kort och gott ville jag ha vänner som accepterade mig. Ibland hittade jag folk som förstod mig, och anpassade mig efter hur de såg ut, hur de betedde sig, hur de pratade och vad de tyckte var roligt. Men i slutändan slutade det med att jag i princip mobbade mig själv så att alla andra skulle se att jag var okej, för jag visste mina brister och det var okej att driva med mig konstant.

Det är först nu, när jag hittat mig själv och insett att det är skillnad på att erkänna sina brister och säga att "Hej, det här är jag, jag är knäpp, fattig och deprimerad ibland - jag är långt ifrån perfekt och tycker mycket bättre om folk som inte är perfekta de heller", och att driva med sig själv till den punkten att man på dagarna skrattar åt sina egna problem för att på kvällen gråtandes inse att alla skrattar åt en de med, för det är okej att göra det, jag har ju visat det. Det är först nu jag inser skillnaden mellan att säga "Jag är tjock, men jag skiter fullständigt i vad du tycker om det, så om du inte tycker om mig för att jag har några extra kilon, så kan du dra åt helvete - jag tycker om mig själv" och att säga "Jag är så fet, titta på feta mig som drar fram på stan, skratta åt mig, jag förtjänar det, jag är ju faktiskt tjock".

Men vad jag än gör, hur jag än vrider och vänder det, så är det faktiskt så, att trots att jag visar konstant att jag är imperfekt och vägrar göra som mängden och hålla mig till en hårfärg, en klädstil, en personlighet, fortfarande får höra att det på något sätt inte är okej. Jag får inte färga håret i den och den färgen, för då härmar jag den och den personen, jag får inte klä mig emo ena dagen och i andra dagen gå runt i jeans och t-shirt, för då är det inte konsistent nog, jag har ingen plats i de grupper som existerar om jag bara förändras konstant, jag får inte vara bitchig och elak i ena stunden för att räkna ut hur personer reagerar på vissa saker, för att i nästa vara hur trevlig och förstående som helst. Det är inte konstant, det är inte okej. För på något sätt så är det tydligen okej för en människa att hålla sig till en stil, sedan helt byta till något annat och försöka passa in med sin nya stil. De dras in i grupper direkt, de som ändrar sitt tillvägagångssätt helt och hållet. Men om man är som mig, och anpassar sig (nu för tiden inte för att passa in, utan för att sticka ut, även om det är så simpelt att vara trevlig istället för bitchig), så får man helt plötsligt höra kommentarer om hur störd man är för att man inte kan hålla sig till ett tillvägagångssätt. Och för någon som har jobbat hårt på att inte falla sönder vid minsta lilla negativa kommentar, så blir det svårt att inte ta åt sig.

Jag struntar ärligt talat fullständigt i vad ni tycker om mig. Ni känner bara en del av mig, och ni nya läsare som antagligen inte vet vem jag är över huvud taget känner mig inte alls. Om ni tycker att jag är tråkig, fine, det finns andra som tycker att jag är rolig. Om ni tycker att jag är ful, fine, jag har tillräckligt mycket folk som bevisar motsatsen. Om ni tycker att jag är självupptagen, så borde ni nog läsa en annan blogg, för den här bloggen är min och bara min.

Jag har tillräckligt många människor omkring mig som inte bryr sig ett dugg om hur jag beter mig eller hur jag ser ut. När man hittar sådana människor så är de värda att hålla fast vid. Om man tror sig hitta någon sådan, som sedan visar sig vara någon som dömer en i tystnad, då kastar man bort dem direkt, hur jävla ont det än gör. För i slutändan har man bara sig själv, och om man inte är nöjd med sig själv och har stöd från de man tycker om, det är då livet blir svårt. Jag har varit där, och det är jag väldigt bitter över.

Men för att sluta det här inlägget som antagligen blev väldigt rörigt (jag är i behov av en redaktör) på positiv not så kan jag ju säga att mitt hår för tillfället gör mig så glad att det känns som att resten av helvetet som är mitt så kallade liv kommer att lösa sig.

Nu har jag inte bloggat mer än de två gångerna jag först började, men det har sina anledningar. Kommer ha mycket tid att blogga framöver dock, så det kanske blir fler inlägg om jag känner att jag har något vettigt att skriva.

För er som inte vet, vilket jag antar är de flesta, så har jag nu hoppat av skolan, på grund av flera olika anledningar. För det första har jag det senaste halvåret lidit av en väldigt bitter identitetskris. Vem är jag? Vad vill jag göra i framtiden? Varför skiter sig allt? Dessa frågor och många fler har snurrat konstant i mitt huvud, och jag har varit vilsen i allt jag gör. Jag har helt enkelt inte känt mig inne på rätt spår, och det slutade med att jag helt försummade skolan och nu står här lätt utbränd efter att ha oroat mig konstant i ett halvår.

De som känner mig vet att jag är en sådan person som pratar fort, lätt tappar tråden och har svårt för att fokusera på vad som finns framför mig. Jag brukar förklara att jag pratar fort för att jag måste få ut allt ur huvudet innan det försvinner. Jag har väldigt svårt för att hålla fast vid en tanke, vilket ofta gör att konversationer med mig kan verka väldigt djupa och kan bli väldigt långdragna. När jag lär känna någon så spyr jag ofta ut allt jag vet om mig själv så att personen hinner få ett grepp om vem jag är innan jag är inne på ett helt annat spår.

Men när jag väl håller fast vid en tanke är det ofta något som är väldigt starkt känslosamt för mig, såsom känslan av misslyckande, känslan av eufori, känslan av sorg - vad som helst. Det senaste halvåret har varit väldigt mycket att jag ältat mina misstag, mycket "tänk om" och mycket "jag borde". Det har helt enkelt slutat med att jag helt tappat intresset för ljud och musikproduktion, det jag pluggade fram tills igår. All energi har gått åt att älta mina misstag istället för att faktiskt ta tag i livet och göra något. Och mitt i ett ångestanfall (vilket får mig att låta som en 13årig emotjej) så kom jag på att skolan är det som är grunden till alla mina problem. Om man tar bort pressen att bli godkänd på saker jag 1) inte är bra på, 2) inte är intresserad av och 3) inte orkar lära mig något mer om, så försvinner helt plötsligt en hel hög med oro för mig, vilket gör att det inte surrar lika mycket i huvudet som det gjorde innan. Det är lite lättare att få ordning på tankarna och det är lite lättare att försöka komma underfund med vad det är jag vill göra i framtiden.

Det jag är bitter över just nu är tanken att någon skulle få för sig att jag hoppat av skolan för att jag är lat, för att jag inte har några framtidsutsikter och därför skulle vara en dålig person. Eller en sämre människa, som kommer behöva leva på socialbidrag eller sjukpenning (beroende på hur illa min framtida psykolog/terapeut anser om graden av min utbrändhet). Om ni allvarligt tycker att jag är en dålig människa för att jag har levt med i princip konstant ångest i ett halvår och ändå lyckats få alla att tro att det är för att jag är lat som jag inte dyker upp till skolan, då tycker jag att ni kommenterar det här inlägget med vad ni heter, så att jag förstår vem ni är, och att ni säger det, så jag slipper associeras med er för resten av mitt liv. Om ni tycker att jag är en dålig människa för att jag, precis som många andra i min ålder, inte vet vad jag ska göra med mitt liv, och för att jag råkar vara en människa som reflekterar mycket och därför tar väldigt hårt på mina misstag, då tycker jag att ni ska säga det till mig. Jag behöver inte er, i så fall. Jag har så många andra som förstår mig, sådana som rycker på axlarna och säger "det händer de bästa". För det gör det. Särskilt i samhället vi lever i.

Jag är bitter över tanken att det kanske finns någon någonstans som tycker att jag, efter att jag får mina första pengar från staten, är dålig. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket längre. Just nu har jag fullt upp med att faktiskt få tag i pengar för att jag ska orka bry mig. (Det är förövrigt en annan sak jag är lite bitter över, min brist på allmänbildning? Hur sjutton gör man för att få tag i socialbidrag? Är det någon som kan berätta det för mig i kommentarerna?)

Vad är jag lycklig över just nu? (För jag känner att alla mina bittra inlägg ska sluta på en positiv not.)
1) Min bror, som är ett sådant otroligt stöd. Han har gått igenom precis samma saker som jag går igenom nu, han är också i en del av sitt liv där han behöver hjälp för att klara av vardagen. Och när han för första gången på ett år har haft pengar över efter han betalat av månadens skulder så tvekade han inte en stund att skicka 1000kr till mig så att jag kunde betala av två fakturor som gått till inkasso.
2) Kuratorn på Högskolan Dalarna, som fick mig säker på mitt val att hoppa av skolan efter han lugnat ner mig med metaforer innehållande Alfons Åberg med flera. Han är toppen, och om du går på den skolan och känner dig fast i livet, tveka inte en stund med att söka upp honom.
3) Att livet kommer i vågor. Ibland är det så att allt skiter sig, antagligen är det min tur att allt skiter sig nu. Men det leder till nya möjligheter, även mitt i mörkret. Hade jag inte blivit så trött på livet just nu hade jag inte tagit ett nytt steg, och trots att jag är lite bitter över att jag misslyckades med hela skolan här i Falun så tycker jag att det är starkt av mig att jag vågade chansa. När jag ligger på dödsbädden kommer jag inte tänka "Jag önskar jag hade sökt till ljud- och musikproduktionsprogrammet". Nu vet jag att det misslyckades, och det är okej att misslyckas. Nu går jag vidare till nästa äventyr.

Tänkte att jag skulle börja mitt bittra klagande på något som är väldigt aktuellt för mig. Nämligen sura grannar. Eller för att vara mer specifik - sura granntanter (det är alltid tanter, aldrig gubbar).

Det första klagomålet vi (jag och min rumskamrat Fanny) fick var när vi hade inflyttningsfest den 10;e december. Jag var inte närvarande, men någon hade ringt trygghetsjouren och Securitas kom hit för att säga åt oss att dämpa oss. Visst att det var sent, och festen fortfarande var igång, men vi hade dragit ner ljudnivån så fort klockan blev tio. Fast det är såklart svårt att sänka ljudnivån på folk. Omkring hälften drog sig vidare efter klagomålet för att festa i en annan lägenhet, medan jag själv valde att stanna kvar. Humöret gick ner så fort man fick höra att folk klagat.

Se, det där är jag egentligen inte bitter över. Eller jo, jag är bitter över att vi kommer behöva betala 1350 kr (tror detta var summan) för att Securitas fick rycka ut, men det förstår jag. Vi hade planerat att säga till innan att vi skulle ha fest, men det glömde vi såklart göra. Så vi får skylla oss själva för det.

Det är den senaste festen som stör mig mest. Det var nyårsafton, vilket händer en gång om året, alla vet att vi ungdomar festar sent då. Grannarna vet att vi är ungdomar, för jag har träffat dem flera gånger i trappen och hälsat. Det var inte bara vi som hade fest då heller, grannarna snett under oss hade fest de med (vilket jag återkommer till snart). Vid tolvslaget drog vi ut och smällde raketer och hade oss, och sedan gick vi in igen och drog ner avsevärt på tempot och ljudnivån från innan tolv. För vi visste att det var efter tolv och att det inte var okej att spela musik med hög bas längre.

Halv två ringer det på dörren, två av festdeltagarna springer och öppnar, och där står granntanten. Fröken Granntant frågar om "deras mamma är hemma". Allvarligt? Om deras MAMMA är hemma? Vad såg de ut att vara, typ tolv eller? (Måste ju tillägga att jag själv är 20, och alla var runt den åldern de med.) De ropar först på Fanny som tittar panikslaget på mig och jag suckar och går för att ta smällen.

Det var inget hon sade egentligen. Det var sättet hon sade det på. Så fort jag, i grönt hår, silvrigt smink och svart klänning, en kort och tjock tjej, kommer fram för att be om ursäkt för att vi stört, så fnyser hon högljutt och börjar skälla på mig som om jag vore ett barn. Den bästa kommentaren var "Vet du hur det låter i vårt sovrum?!". Nej, det vet jag inte. Jag har inte varit där, och såvida din man inte har fått krupp samtidigt som jag får ett mentalt sammanbrott (han är minst 70) så tror jag inte att jag kommer att vara det heller. Jag bad om ursäkt och sa att folk snart skulle gå hem i vilket fall som helst, och att vi skulle stänga av musiken och sänka våra röster så att de skulle slippa störas.

Då hände det. Då hände det jag blev bitter över. Hon fnös mig rakt i ansiktet och smällde igen dörren - min egna dörr - i mitt ansikte. Jag var inte bitter då, jag var skitledsen. Jag har alltid respekterat äldre, visat hänsyn och varit ett mönsterexempel när det kommer till hur man ska bete sig. Bara för att jag var kort, tjock, grönhårig och lite påverkad (inte särskilt påverkad heller, slutade i princip att dricka helt efter tolvslaget) så tyckte hon att det var okej att smälla igen min egen dörr i ansiktet på mig, efter att ha pratat med mig som om jag vore efterbliven.

Vi stängde i vilket fall av musiken och var i princip tysta som möss efter det. Jag försökte få ihop det. Ni som inte har varit här vet inte det, men lägenheten jag bor i är identisk med den under (där Granntanten bor). Om deras sovrum var där våra sovrum är (vilket det är, för jag har sett det genom fönstrena), så var det inte alls logiskt. Vi hade inte vid ett enda tillfälle varit i våra sovrum, förutom när Fannys kille gick och vilade, och då gick han själv. Det fanns inte en chans att vår musik eller vårat prat skulle höras in i deras sovrum. Jag menar, jag hör inte mer än grannbarnens springande från ovanvåningen, och det låter inte mer som ett nästan oidentifierbart dunsande i taket.

Det var då det slog mig. Jag och en av de som öppnade dörren sade åt alla att vara helt tysta i några sekunder. Och självklart, ett dovt dunkande hördes från grannarna snett under oss, vägg i vägg med Granntanten. Det var då jag blev bitter på riktigt. För att jag fått min egen dörr smälld i ansiktet på mig när det inte ens var vårat fel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var först när allt lugnat ner sig litegrann som jag började planera min hämnd. (Vilket visserligen låter töntigt det med, men det är det egentligen inte.)

Det är först nu jag egentligen har lugnat ner mig och börjat tänka på något helt annat. Igår fick jag nämligen se något som fick mig att må bra igen. Jag mötte granntanten i trappen när jag varit och handlat, och när hon mötte min blick, log jag stort, och hon sprang skräckslaget in i sin egen lägenhet. Och smällde igen dörren.

Det känns bättre nu att veta att hon är rädd för mig. Hon har inget att vara rädd för, för jag tänker inte hämnas, trots att jag pratar om sådant ganska ofta. Om det beror på att jag är för snäll eller om det beror på att jag är för lat, det låter jag er försöka lista ut själva, för jag har ärligt talat inget svar på det. Det brukar lösa sig i slutändan ändå. Förr eller senare tror jag att fröken Granntant kommer att ångra att hon trodde att det var okej att trampa på någon som må vara bitchig, men som är väldigt snäll, särskilt mot auktoritetsfigurer. Bara för att jag är kort och tjock, sminkad och grönhårig.

Om jag måste presentera mig själv så brukar jag säga att jag är;
A) bitchig
B) brutalt ärlig
C) bitter
och/eller
D) bara konstig.

Den här bloggen blev skapad för att jag dels alltid blir inspirerad när någon annan skapar en blogg (och jag använder aldrig några av mina andra bloggar av okänd anledning), och för att jag dels tänkt i flera månader på vad som skulle vara ett bra medium för att dela med mig. Jag tänkte först börja videoblogga, men det är jag för tillfället alldeles för blyg för (märker ni att dagens tema verkar vara adjektiv på B?). Jag insåg detta när jag spelade in en liten snutt för att se ifall min webcam (den enda videokamera jag äger) fungerade bra, men bara gjorde några grimaser innan jag tyckte det blev för pinsamt. Poängen var att testa ljudet, och det enda ljud jag fick ur mig var ett litet fniss innan jag tryckte på stopp och genast raderade beviset.

Jag har aldrig haft svårt för att tönta mig i kamera när jag har folk runtomkring mig (det finns bevis på detta då jag är med i flera högklassiga filmer, bland annat Spindelpojken och Pumpaljusens Förbannelse), men på något vis blir stunden vid datorn en av de få stunderna då jag faktiskt är mig själv. Det blir alldeles för personligt helt enkelt. Så det blev en vanlig blogg, som kanske högst 5 personer kommer läsa, men jag ska göra allt för att inte tröttna och för att underhålla er.

Nåja, tillbaka till ämnet (jag har tendens att tappa tråden).

Dessa B-ord (inte bord, utan ord som börjar på bokstaven B) är modifieringar av vad jag brukar säga, men det är vad jag säger, och jag antar att det någon gång blir upp till bevis. Egentligen är jag precis som alla andra, men kanske lite mer åt det "jag vill stå ut ur mängden, men samtidigt smälta in"-hållet. Fast den sista biten om att smälta in är egentligen ingenting jag brukar erkänna. (Se så personligt det blev ändå! Och ni slipper stirra på mig när jag töntar mig och inte tänker efter innan jag pratar!) Det är ganska svårt att skriva för publik (förhoppningsvis), och jag blir själv ganska irriterad när det är för långdraget och hela bloggen bara är ett enda stort tjat om hur orättvist allt är. Min förhoppning är att den här bloggen kommer bli ett ställe dit man kan komma och känna sig lite bitter över livet, men samtidigt se det med glimten i ögat. Det är alldeles för stört att ta sina problem på allt för stort allvar, vilket jag gör hela tiden, men försöker låtsas som om jag inte gör.

Jag ska ta och sluta skriva nu, innan det blir en hel vägg med text och ni blir besvikna på att jag aldrig skriver något igen efter två månader av "blehblöhfkgjajdjaj jag har tråkigt lalalalaaa". Måste ju hålla vissa idéer till nästa skrivtillfälle! Förhoppningsvis efter jag har gjort klart allt skolarbete, men de som känner mig vet att det antagligen inte är fallet.

(Jag ber förresten om ursäkt för den fula designen. Men jag har aldrig påstått att jag är grafiker!)