En bitter syn på kärleken.
Kärlek. Ett sådant cliché ämne som alla alltid skriver massa fluff om, eller - om de ska vara annorlunda - massa skit om. Det här bittra lejonet tänker göra som vanligt, och skriva ut det hon tycker, rakt och ärligt, även om det kanske är svårt att hänga med i svängarna.
Först kan jag ju erkänna att jag är en hopplös romantiker, även om det möjligtvis är lite okonventionellt i sättet. Att en kille skickar ett sms med "Jag såg nyss ett gosedjur av en ko med monokel och hatt, och av någon outgrundlig anledning tänker jag nu köpa den till dig. You're welcome." är väldigt romantiskt för mig. Eller att de ser en kaktus som har en rolig form och ger den till mig. Eller att få ett vykort med "Ha en trevlig torsdag" skrivet inuti är också väldigt romantiskt för mig. Men rosor och middag med levande ljus? Not so much. Att få smycken, visst, men hellre att jag får ett piercingsmycke än ett halsband som kostar 50 kr på Glitter. Romantik för mig är att någon verkligen känner mig och därför vet hur man gör mig glad, och inte förväntar sig något i gengäld. För jag lär alltid känna de jag är romantiskt involverad med ordentligt (ja, Dennis, du får protestera lite om du vill), och då vill jag att de försöker lära känna mig med.
Det som gör mig bitter (finally!) är dock att jag tydligen inte kan vara hopplös romantiker och realist samtidigt. Jag tror på Kärleken, den Stora Kärleken, att man är ämnad för någon och att man alltid kommer sluta där det är meningen man ska sluta. Dock tror jag att den Stora Kärleken är den man gör sig till. Man förändras konstant, och det gör den andra parten med, den Stora Kärleken handlar om att lära känna varandras nya sidor och att förändras i symbios med varandra. Det är vad jag tror, jag tror på anpassning och kompromisser. Och det, för mig, är väldigt romantiskt.
Ibland händer det att man ser par som förlovar sig efter ett år med varandra, utan att ha bott ihop, utan att egentligen veta om man vill spendera resten av livet tillsammans. Många sådana förhållanden går åt skogen, för ärligt talat. Du har känt den här personen i 365 dagar och helt plötsligt är du säker på att du vill spendera resten av livet ihop med denne? Bara för att ni har några saker gemensamt och är sexuellt attraherade av varandra? Det är, enligt mig, som att spotta kärleken i ansiktet. Notera att jag sa att inte alla förhållanden som börjar på det sättet slutar i dramatik och splittring, men många, det måste till och med ni som är i sådana förhållanden erkänna. Jag anser personligen att man ska försöka bo ihop några år och ha ett vardagsliv med varandra innan man sätter ringar på fingret och lovar varandra att man ska vara gifta inom ett år.
Ytterligare en sak som gör ert bittra lejon väldigt irriterat är när folk är nykära. Kom igen. Vi fattar. Ni kan inte spendera två sekunder utan varandra, men måste ni äckla alla andra med ert pussande och kramande bland folk? Förstår ni hur jävla awkward det är att stå och prata med någon som helt plötsligt börjar pussas med någon annan? Sitter ni fast i händerna? Är det därför ni aldrig kan vara på olika sidor av rummet och ha era egna konversationen? Är det verkligen så roligt att spendera 100 % av tiden med en människa? Har ni ens något att prata om på kvällarna efter ni haft sex, som inte handlar om något trivialt som vad ni ska äta till middag imorgon? Håll er kärlek mellan två ögon. Höjden av romantik är att prata om dagen med någon som verkligen lyssnar, inte bara hummar instämmande för att denne var där när det hände.
Långdistansförhållande mellan folk som inte vill hålla sin kärlek privat är dessutom ännu värre. Jag fattar att ni saknar varandra, jag har också varit i långdistansföhållande med både pojkvänner och vänner (träffar faktiskt inte 95 % av mina vänner ens en gång i veckan, och kanske hälften av dem träffar jag kanske en gång om året om jag har tur), och att sakna någon är verkligen skitjobbigt. Men ärligt talat, just när jag pratar med dig, måste du verkligen ringa din respektive i den stunden? Har haft flera vänner som man haft kul med, och mitt när man tror att kvällen bara börjat så springer de iväg för att ringa sina respektive, utan att säga mer än ett hastigt hejdå innan de springer åt alla hållet. Får det ju knappast att kännas som om man är vänner. Snarare att man blir ett tidsfördriv tills nästa gång du kan prata med älsklingen igen.
Så finns ju de bortskämda med som tror att romantik handlar om stora gester. Man kan inte ha ett bra förhållande om man sitter tysta i varsin ände av ett rum och pysslar med olika aktiviteter, för att sedan sova intill varandra, utan att egentligen ha sagt särskilt mycket under dagen. Varför är inte det romantiskt? Kanske är det så att man bara trivs med att veta vart den andra är och sedan har sitt eget liv? Kan man inte ha egna aktiviteter som inte involverar den andre? Tydligen inte, för då har man ett dött förhållande där man inte har något gemensamt och man borde göra slut för att det ändå kommer sluta i ingenting. Människor är sämst. Särskilt människor som försöker passa in i sin "egen" bild av samhället som är en produkt av amerikaniserade filmer.
Jag vill gifta mig med min bästa vän. En person som känner mig utan och innan och som jag verkligen kan lita på finns där i alla lägen. En som ser mig - hela mig - för den jag är, dåliga sidor och allt. En som förlåter mina misstag och älskar mina tillkortakommanden. Sedan räcker det för mig. Fast det är ju en fördel om man har något gemensamt i alla fall, samma syn på religion, barnuppfostran, giftermål och allmäna förhållanden är ju ett plus i kanten. Ett väldigt stort plus är om man har samma syn på all of the above. Men så länge jag får respekt och kan respektera den jag älskar tillbaka, så kvittar resten.
Och nu orkar jag inte skriva mer om det här, jag har ett möte inbokat med min kudde, han - om någon - saknar mig till döds!
Först kan jag ju erkänna att jag är en hopplös romantiker, även om det möjligtvis är lite okonventionellt i sättet. Att en kille skickar ett sms med "Jag såg nyss ett gosedjur av en ko med monokel och hatt, och av någon outgrundlig anledning tänker jag nu köpa den till dig. You're welcome." är väldigt romantiskt för mig. Eller att de ser en kaktus som har en rolig form och ger den till mig. Eller att få ett vykort med "Ha en trevlig torsdag" skrivet inuti är också väldigt romantiskt för mig. Men rosor och middag med levande ljus? Not so much. Att få smycken, visst, men hellre att jag får ett piercingsmycke än ett halsband som kostar 50 kr på Glitter. Romantik för mig är att någon verkligen känner mig och därför vet hur man gör mig glad, och inte förväntar sig något i gengäld. För jag lär alltid känna de jag är romantiskt involverad med ordentligt (ja, Dennis, du får protestera lite om du vill), och då vill jag att de försöker lära känna mig med.
Det som gör mig bitter (finally!) är dock att jag tydligen inte kan vara hopplös romantiker och realist samtidigt. Jag tror på Kärleken, den Stora Kärleken, att man är ämnad för någon och att man alltid kommer sluta där det är meningen man ska sluta. Dock tror jag att den Stora Kärleken är den man gör sig till. Man förändras konstant, och det gör den andra parten med, den Stora Kärleken handlar om att lära känna varandras nya sidor och att förändras i symbios med varandra. Det är vad jag tror, jag tror på anpassning och kompromisser. Och det, för mig, är väldigt romantiskt.
Ibland händer det att man ser par som förlovar sig efter ett år med varandra, utan att ha bott ihop, utan att egentligen veta om man vill spendera resten av livet tillsammans. Många sådana förhållanden går åt skogen, för ärligt talat. Du har känt den här personen i 365 dagar och helt plötsligt är du säker på att du vill spendera resten av livet ihop med denne? Bara för att ni har några saker gemensamt och är sexuellt attraherade av varandra? Det är, enligt mig, som att spotta kärleken i ansiktet. Notera att jag sa att inte alla förhållanden som börjar på det sättet slutar i dramatik och splittring, men många, det måste till och med ni som är i sådana förhållanden erkänna. Jag anser personligen att man ska försöka bo ihop några år och ha ett vardagsliv med varandra innan man sätter ringar på fingret och lovar varandra att man ska vara gifta inom ett år.
Ytterligare en sak som gör ert bittra lejon väldigt irriterat är när folk är nykära. Kom igen. Vi fattar. Ni kan inte spendera två sekunder utan varandra, men måste ni äckla alla andra med ert pussande och kramande bland folk? Förstår ni hur jävla awkward det är att stå och prata med någon som helt plötsligt börjar pussas med någon annan? Sitter ni fast i händerna? Är det därför ni aldrig kan vara på olika sidor av rummet och ha era egna konversationen? Är det verkligen så roligt att spendera 100 % av tiden med en människa? Har ni ens något att prata om på kvällarna efter ni haft sex, som inte handlar om något trivialt som vad ni ska äta till middag imorgon? Håll er kärlek mellan två ögon. Höjden av romantik är att prata om dagen med någon som verkligen lyssnar, inte bara hummar instämmande för att denne var där när det hände.
Långdistansförhållande mellan folk som inte vill hålla sin kärlek privat är dessutom ännu värre. Jag fattar att ni saknar varandra, jag har också varit i långdistansföhållande med både pojkvänner och vänner (träffar faktiskt inte 95 % av mina vänner ens en gång i veckan, och kanske hälften av dem träffar jag kanske en gång om året om jag har tur), och att sakna någon är verkligen skitjobbigt. Men ärligt talat, just när jag pratar med dig, måste du verkligen ringa din respektive i den stunden? Har haft flera vänner som man haft kul med, och mitt när man tror att kvällen bara börjat så springer de iväg för att ringa sina respektive, utan att säga mer än ett hastigt hejdå innan de springer åt alla hållet. Får det ju knappast att kännas som om man är vänner. Snarare att man blir ett tidsfördriv tills nästa gång du kan prata med älsklingen igen.
Så finns ju de bortskämda med som tror att romantik handlar om stora gester. Man kan inte ha ett bra förhållande om man sitter tysta i varsin ände av ett rum och pysslar med olika aktiviteter, för att sedan sova intill varandra, utan att egentligen ha sagt särskilt mycket under dagen. Varför är inte det romantiskt? Kanske är det så att man bara trivs med att veta vart den andra är och sedan har sitt eget liv? Kan man inte ha egna aktiviteter som inte involverar den andre? Tydligen inte, för då har man ett dött förhållande där man inte har något gemensamt och man borde göra slut för att det ändå kommer sluta i ingenting. Människor är sämst. Särskilt människor som försöker passa in i sin "egen" bild av samhället som är en produkt av amerikaniserade filmer.
Jag vill gifta mig med min bästa vän. En person som känner mig utan och innan och som jag verkligen kan lita på finns där i alla lägen. En som ser mig - hela mig - för den jag är, dåliga sidor och allt. En som förlåter mina misstag och älskar mina tillkortakommanden. Sedan räcker det för mig. Fast det är ju en fördel om man har något gemensamt i alla fall, samma syn på religion, barnuppfostran, giftermål och allmäna förhållanden är ju ett plus i kanten. Ett väldigt stort plus är om man har samma syn på all of the above. Men så länge jag får respekt och kan respektera den jag älskar tillbaka, så kvittar resten.
Och nu orkar jag inte skriva mer om det här, jag har ett möte inbokat med min kudde, han - om någon - saknar mig till döds!
Ny blogg, ny bitterhet.
Om jag måste presentera mig själv så brukar jag säga att jag är;
A) bitchig
B) brutalt ärlig
C) bitter
och/eller
D) bara konstig.
Den här bloggen blev skapad för att jag dels alltid blir inspirerad när någon annan skapar en blogg (och jag använder aldrig några av mina andra bloggar av okänd anledning), och för att jag dels tänkt i flera månader på vad som skulle vara ett bra medium för att dela med mig. Jag tänkte först börja videoblogga, men det är jag för tillfället alldeles för blyg för (märker ni att dagens tema verkar vara adjektiv på B?). Jag insåg detta när jag spelade in en liten snutt för att se ifall min webcam (den enda videokamera jag äger) fungerade bra, men bara gjorde några grimaser innan jag tyckte det blev för pinsamt. Poängen var att testa ljudet, och det enda ljud jag fick ur mig var ett litet fniss innan jag tryckte på stopp och genast raderade beviset.
Jag har aldrig haft svårt för att tönta mig i kamera när jag har folk runtomkring mig (det finns bevis på detta då jag är med i flera högklassiga filmer, bland annat Spindelpojken och Pumpaljusens Förbannelse), men på något vis blir stunden vid datorn en av de få stunderna då jag faktiskt är mig själv. Det blir alldeles för personligt helt enkelt. Så det blev en vanlig blogg, som kanske högst 5 personer kommer läsa, men jag ska göra allt för att inte tröttna och för att underhålla er.
Nåja, tillbaka till ämnet (jag har tendens att tappa tråden).
Dessa B-ord (inte bord, utan ord som börjar på bokstaven B) är modifieringar av vad jag brukar säga, men det är vad jag säger, och jag antar att det någon gång blir upp till bevis. Egentligen är jag precis som alla andra, men kanske lite mer åt det "jag vill stå ut ur mängden, men samtidigt smälta in"-hållet. Fast den sista biten om att smälta in är egentligen ingenting jag brukar erkänna. (Se så personligt det blev ändå! Och ni slipper stirra på mig när jag töntar mig och inte tänker efter innan jag pratar!) Det är ganska svårt att skriva för publik (förhoppningsvis), och jag blir själv ganska irriterad när det är för långdraget och hela bloggen bara är ett enda stort tjat om hur orättvist allt är. Min förhoppning är att den här bloggen kommer bli ett ställe dit man kan komma och känna sig lite bitter över livet, men samtidigt se det med glimten i ögat. Det är alldeles för stört att ta sina problem på allt för stort allvar, vilket jag gör hela tiden, men försöker låtsas som om jag inte gör.
Jag ska ta och sluta skriva nu, innan det blir en hel vägg med text och ni blir besvikna på att jag aldrig skriver något igen efter två månader av "blehblöhfkgjajdjaj jag har tråkigt lalalalaaa". Måste ju hålla vissa idéer till nästa skrivtillfälle! Förhoppningsvis efter jag har gjort klart allt skolarbete, men de som känner mig vet att det antagligen inte är fallet.
(Jag ber förresten om ursäkt för den fula designen. Men jag har aldrig påstått att jag är grafiker!)
A) bitchig
B) brutalt ärlig
C) bitter
och/eller
D) bara konstig.
Den här bloggen blev skapad för att jag dels alltid blir inspirerad när någon annan skapar en blogg (och jag använder aldrig några av mina andra bloggar av okänd anledning), och för att jag dels tänkt i flera månader på vad som skulle vara ett bra medium för att dela med mig. Jag tänkte först börja videoblogga, men det är jag för tillfället alldeles för blyg för (märker ni att dagens tema verkar vara adjektiv på B?). Jag insåg detta när jag spelade in en liten snutt för att se ifall min webcam (den enda videokamera jag äger) fungerade bra, men bara gjorde några grimaser innan jag tyckte det blev för pinsamt. Poängen var att testa ljudet, och det enda ljud jag fick ur mig var ett litet fniss innan jag tryckte på stopp och genast raderade beviset.
Jag har aldrig haft svårt för att tönta mig i kamera när jag har folk runtomkring mig (det finns bevis på detta då jag är med i flera högklassiga filmer, bland annat Spindelpojken och Pumpaljusens Förbannelse), men på något vis blir stunden vid datorn en av de få stunderna då jag faktiskt är mig själv. Det blir alldeles för personligt helt enkelt. Så det blev en vanlig blogg, som kanske högst 5 personer kommer läsa, men jag ska göra allt för att inte tröttna och för att underhålla er.
Nåja, tillbaka till ämnet (jag har tendens att tappa tråden).
Dessa B-ord (inte bord, utan ord som börjar på bokstaven B) är modifieringar av vad jag brukar säga, men det är vad jag säger, och jag antar att det någon gång blir upp till bevis. Egentligen är jag precis som alla andra, men kanske lite mer åt det "jag vill stå ut ur mängden, men samtidigt smälta in"-hållet. Fast den sista biten om att smälta in är egentligen ingenting jag brukar erkänna. (Se så personligt det blev ändå! Och ni slipper stirra på mig när jag töntar mig och inte tänker efter innan jag pratar!) Det är ganska svårt att skriva för publik (förhoppningsvis), och jag blir själv ganska irriterad när det är för långdraget och hela bloggen bara är ett enda stort tjat om hur orättvist allt är. Min förhoppning är att den här bloggen kommer bli ett ställe dit man kan komma och känna sig lite bitter över livet, men samtidigt se det med glimten i ögat. Det är alldeles för stört att ta sina problem på allt för stort allvar, vilket jag gör hela tiden, men försöker låtsas som om jag inte gör.
Jag ska ta och sluta skriva nu, innan det blir en hel vägg med text och ni blir besvikna på att jag aldrig skriver något igen efter två månader av "blehblöhfkgjajdjaj jag har tråkigt lalalalaaa". Måste ju hålla vissa idéer till nästa skrivtillfälle! Förhoppningsvis efter jag har gjort klart allt skolarbete, men de som känner mig vet att det antagligen inte är fallet.
(Jag ber förresten om ursäkt för den fula designen. Men jag har aldrig påstått att jag är grafiker!)
