a bitter lion

Nu har jag inte bloggat mer än de två gångerna jag först började, men det har sina anledningar. Kommer ha mycket tid att blogga framöver dock, så det kanske blir fler inlägg om jag känner att jag har något vettigt att skriva.

För er som inte vet, vilket jag antar är de flesta, så har jag nu hoppat av skolan, på grund av flera olika anledningar. För det första har jag det senaste halvåret lidit av en väldigt bitter identitetskris. Vem är jag? Vad vill jag göra i framtiden? Varför skiter sig allt? Dessa frågor och många fler har snurrat konstant i mitt huvud, och jag har varit vilsen i allt jag gör. Jag har helt enkelt inte känt mig inne på rätt spår, och det slutade med att jag helt försummade skolan och nu står här lätt utbränd efter att ha oroat mig konstant i ett halvår.

De som känner mig vet att jag är en sådan person som pratar fort, lätt tappar tråden och har svårt för att fokusera på vad som finns framför mig. Jag brukar förklara att jag pratar fort för att jag måste få ut allt ur huvudet innan det försvinner. Jag har väldigt svårt för att hålla fast vid en tanke, vilket ofta gör att konversationer med mig kan verka väldigt djupa och kan bli väldigt långdragna. När jag lär känna någon så spyr jag ofta ut allt jag vet om mig själv så att personen hinner få ett grepp om vem jag är innan jag är inne på ett helt annat spår.

Men när jag väl håller fast vid en tanke är det ofta något som är väldigt starkt känslosamt för mig, såsom känslan av misslyckande, känslan av eufori, känslan av sorg - vad som helst. Det senaste halvåret har varit väldigt mycket att jag ältat mina misstag, mycket "tänk om" och mycket "jag borde". Det har helt enkelt slutat med att jag helt tappat intresset för ljud och musikproduktion, det jag pluggade fram tills igår. All energi har gått åt att älta mina misstag istället för att faktiskt ta tag i livet och göra något. Och mitt i ett ångestanfall (vilket får mig att låta som en 13årig emotjej) så kom jag på att skolan är det som är grunden till alla mina problem. Om man tar bort pressen att bli godkänd på saker jag 1) inte är bra på, 2) inte är intresserad av och 3) inte orkar lära mig något mer om, så försvinner helt plötsligt en hel hög med oro för mig, vilket gör att det inte surrar lika mycket i huvudet som det gjorde innan. Det är lite lättare att få ordning på tankarna och det är lite lättare att försöka komma underfund med vad det är jag vill göra i framtiden.

Det jag är bitter över just nu är tanken att någon skulle få för sig att jag hoppat av skolan för att jag är lat, för att jag inte har några framtidsutsikter och därför skulle vara en dålig person. Eller en sämre människa, som kommer behöva leva på socialbidrag eller sjukpenning (beroende på hur illa min framtida psykolog/terapeut anser om graden av min utbrändhet). Om ni allvarligt tycker att jag är en dålig människa för att jag har levt med i princip konstant ångest i ett halvår och ändå lyckats få alla att tro att det är för att jag är lat som jag inte dyker upp till skolan, då tycker jag att ni kommenterar det här inlägget med vad ni heter, så att jag förstår vem ni är, och att ni säger det, så jag slipper associeras med er för resten av mitt liv. Om ni tycker att jag är en dålig människa för att jag, precis som många andra i min ålder, inte vet vad jag ska göra med mitt liv, och för att jag råkar vara en människa som reflekterar mycket och därför tar väldigt hårt på mina misstag, då tycker jag att ni ska säga det till mig. Jag behöver inte er, i så fall. Jag har så många andra som förstår mig, sådana som rycker på axlarna och säger "det händer de bästa". För det gör det. Särskilt i samhället vi lever i.

Jag är bitter över tanken att det kanske finns någon någonstans som tycker att jag, efter att jag får mina första pengar från staten, är dålig. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket längre. Just nu har jag fullt upp med att faktiskt få tag i pengar för att jag ska orka bry mig. (Det är förövrigt en annan sak jag är lite bitter över, min brist på allmänbildning? Hur sjutton gör man för att få tag i socialbidrag? Är det någon som kan berätta det för mig i kommentarerna?)

Vad är jag lycklig över just nu? (För jag känner att alla mina bittra inlägg ska sluta på en positiv not.)
1) Min bror, som är ett sådant otroligt stöd. Han har gått igenom precis samma saker som jag går igenom nu, han är också i en del av sitt liv där han behöver hjälp för att klara av vardagen. Och när han för första gången på ett år har haft pengar över efter han betalat av månadens skulder så tvekade han inte en stund att skicka 1000kr till mig så att jag kunde betala av två fakturor som gått till inkasso.
2) Kuratorn på Högskolan Dalarna, som fick mig säker på mitt val att hoppa av skolan efter han lugnat ner mig med metaforer innehållande Alfons Åberg med flera. Han är toppen, och om du går på den skolan och känner dig fast i livet, tveka inte en stund med att söka upp honom.
3) Att livet kommer i vågor. Ibland är det så att allt skiter sig, antagligen är det min tur att allt skiter sig nu. Men det leder till nya möjligheter, även mitt i mörkret. Hade jag inte blivit så trött på livet just nu hade jag inte tagit ett nytt steg, och trots att jag är lite bitter över att jag misslyckades med hela skolan här i Falun så tycker jag att det är starkt av mig att jag vågade chansa. När jag ligger på dödsbädden kommer jag inte tänka "Jag önskar jag hade sökt till ljud- och musikproduktionsprogrammet". Nu vet jag att det misslyckades, och det är okej att misslyckas. Nu går jag vidare till nästa äventyr.