Jag är en dramaqueen - Vlogg
Där har ni den, min första vlogg. Den är rörig som fan, och det finns inte en endaste röd tråd genom hela skiten och jag ser mer deprimerad ut än jag var när jag pratade (och jag är sjuk, så jag lät antagligen helt fantastiskt).
Kommentarer, kommentarer, kommentarer. Vad vill ni höra mig rant;a om mer? Har ni frågor? Har ni funderingar? Vill ni höra mig faktiskt prata om mitt random liv eller vill ni höra något specifikt?
Ett Lejon På Väg Upp.
Nu har jag inte skrivit på över en månad, men livet har kommit emellan. "Vilket liv?", kan jag höra några av er fnissa, men ni förstår att minsta lilla sak blir jobbig när man är deprimerad. Deprimerad är förövrigt ett ord jag verkligen avskyr, eftersom det får en att tänka på trettonåriga små emos som skriver poesi och vaga facebookuppdateringar om hur mörkt livet är. Men eftersom det jag känner lite då och då faktiskt klassas som en depression eftersom alla symptom (förutom självmordstankar) passar in, så är det, tyvärr, den korrekta termen.
När vi ändå pratar depressioner så kan jag väl förklara varför just det ämnet gör mig bitter. Jag har levt igenom hur folk behandlar en när man är deprimerad. När jag säger folk menar jag inte heller typ vänner och liknande, utan jag menar faktiskt alla möjliga människor jag träffat sedan jag gick ut med att jag är deprimerad och hoppat av skolan.
Bland de bästa kommentarerna jag fått så är "det blir lättare med åren" det mest otroligt korkade jag hört. Det blir lättare med åren. Riktigt smaka på de orden och tänk efter hur mycket det betyder för någon mitt i en ångestattack eller som är så apatisk att livet runtomkring krånglar till sig oerhört mycket. Det blir lättare att hantera depressioner när man är äldre, det är precis vad de menar.
När de säger att det blir lättare med åren, så menar de såklart att erfarenheten man får av att hantera en depression nu, gör så att det blir lättare att hantera det senare, eftersom man lär sig känna igen tecken på det, så man kan hindra det innan det uppstår. Då kommer det lilla motargumentet jag inte kan släppa taget av.
What. The. Fuck.
WHAT THE FUCK.
Det är klart som fan att erfarenhet gör så att man har en större mängd data att ta information ifrån, och därför, rent logiskt och för en normal människa, så blir det lättare att veta vad det är som sker och blahblah. Men ärligt talat, blir det lättare för en 40åring som lider av sin första depression då att hantera det bara för att den redan gått igenom 20årsåldern? Även om 20årsåldern var helt depressionsfri? Alla de där som springer in i väggen för att de stressat sönder sig i medelåldern, blir det lättare för dem för att de är såpass gamla? I don't think so. Om något blir det svårare för dem för att de aldrig gått igenom något sådant.
Men här kommer det fina, jag går ju igenom det nu, 20 år gammal. Eller snarare att jag har brottats med depressioner sedan jag kom in i tonåren. Och är det lättare att hantera en depression nu? Ja, jag skär mig ju inte i armarna så fort det händer, för att någon ska se att jag behöver hjälp. Är det lättare nu för att jag har mer information i huvudet? Fuck no. Ärligt talat så har det blivit värre och värre med åren. Man kan argumentera om att jag har haft det bra också, men nu pratar vi om själva depressionsdelen.
Som längst i tonåren så höll sig en depression i sig två månader för mig (sett bakåt). Den här senaste depressionen, den jag är i just nu som kanske är lättare nu, men som fortfarande finns där - den började i slutet av augusti och sitter fortfarande i. Över ett halvår har jag gått nerdekad i ångest, för att ha vissa småljusa stunder, men som inte hållt i sig tillräckligt länge för att man ska kunna klassa det som att man inte är deprimerad längre. Om de vänner som läser det här inte tror mig, så ska ni veta att jag är förstaklassens skådesspelare, så det är inte konstigt om ni inte sett det.
Är det lättare att hantera konstant oro och ångest nu när jag är 20 år gammal, än det var när jag var 13 år gammal? Nej. För nu, när jag tänker, så har jag mycket viktigare saker att oroa mig för. Om jag var deprimerad back then, så bodde jag hemma, jag hade konstant kontakt med folk som fick mig att inse att jag inte var ensam, jag kunde inte ligga i sängen hela dagarna, för att jag inte ville oroa min mor, så jag tog mig upp för andras skull, helt av egen benägenhet. Nu har jag ingen som behöver oroa sig för mig. Det är mitt fel att pengarna tar slut, det är mitt fel att jag har inkassofakturor som måste betalas, det är mitt fel att studierna inte höll, det är mitt fel att mitt liv tog stopp där någon gång och jag inte har tagit mig ifrån det. Blir det lättare nu när allt är mitt ansvar? Skulle vilja påstå att det blir 100 gånger värre.
Nu låter det jättedramatiskt, som om jag håller på att dö här och ångestattackerna är konstanta. Det som ÄR konstant är beslutsångesten, koncentrationssvårigheterna, minnesluckorna, självkritiken, de självdestruktiva tendenserna (alkohol, cigaretter - hell, även SOCKER), pessimismen, det låga självförtroendet, apatin, hopplösheten, hjälplösheten, irritabiliteten, det faktum att jag helt plötsligt kan smälla till och bli skitförbannad, det dåliga omdömet, bristen på motivation, den sociala tillbakadragenheten, det faktum att jag helt fullkomligt struntar i min hälsa. Det är vad jag levt med konstant i över ett halvår. Det är mycket svårare att kunna ta sig upp, när ingen tar en seriöst, för att det blir "lättare med åldern".
Milja, du är bara 20 år gammal, du förstår väl att det här bara är tillfälligt, alla går igenom ett helvete.
Ja, det gör de, vid olika ålder, vid olika tillfällen, på grund av olika saker. Att det blir bättre senare är inget som hjälper mig just nu. Och att säga till mig att jag kanske "grubblar" lite för mycket, gör att man tappar all tilltro för de som får betalt för att hjälpa mig.
Om vi nu ska sluta inlägget lite mer positivt så kan vi ju berätta att jag håller på att bli bättre, det vet jag, även om det är lång tid kvar. Jag oroar mig fortfarande konstant, men det är lättare att avfärda det som bara tankar när det inte längre handlar om ifall jag kommer äta imorgon eller inte. Dessutom är det lördag, och det betyder att jag med gott samvete kan göra absolut ingenting för en dag.
När vi ändå pratar depressioner så kan jag väl förklara varför just det ämnet gör mig bitter. Jag har levt igenom hur folk behandlar en när man är deprimerad. När jag säger folk menar jag inte heller typ vänner och liknande, utan jag menar faktiskt alla möjliga människor jag träffat sedan jag gick ut med att jag är deprimerad och hoppat av skolan.
Bland de bästa kommentarerna jag fått så är "det blir lättare med åren" det mest otroligt korkade jag hört. Det blir lättare med åren. Riktigt smaka på de orden och tänk efter hur mycket det betyder för någon mitt i en ångestattack eller som är så apatisk att livet runtomkring krånglar till sig oerhört mycket. Det blir lättare att hantera depressioner när man är äldre, det är precis vad de menar.
När de säger att det blir lättare med åren, så menar de såklart att erfarenheten man får av att hantera en depression nu, gör så att det blir lättare att hantera det senare, eftersom man lär sig känna igen tecken på det, så man kan hindra det innan det uppstår. Då kommer det lilla motargumentet jag inte kan släppa taget av.
What. The. Fuck.
WHAT THE FUCK.
Det är klart som fan att erfarenhet gör så att man har en större mängd data att ta information ifrån, och därför, rent logiskt och för en normal människa, så blir det lättare att veta vad det är som sker och blahblah. Men ärligt talat, blir det lättare för en 40åring som lider av sin första depression då att hantera det bara för att den redan gått igenom 20årsåldern? Även om 20årsåldern var helt depressionsfri? Alla de där som springer in i väggen för att de stressat sönder sig i medelåldern, blir det lättare för dem för att de är såpass gamla? I don't think so. Om något blir det svårare för dem för att de aldrig gått igenom något sådant.
Men här kommer det fina, jag går ju igenom det nu, 20 år gammal. Eller snarare att jag har brottats med depressioner sedan jag kom in i tonåren. Och är det lättare att hantera en depression nu? Ja, jag skär mig ju inte i armarna så fort det händer, för att någon ska se att jag behöver hjälp. Är det lättare nu för att jag har mer information i huvudet? Fuck no. Ärligt talat så har det blivit värre och värre med åren. Man kan argumentera om att jag har haft det bra också, men nu pratar vi om själva depressionsdelen.
Som längst i tonåren så höll sig en depression i sig två månader för mig (sett bakåt). Den här senaste depressionen, den jag är i just nu som kanske är lättare nu, men som fortfarande finns där - den började i slutet av augusti och sitter fortfarande i. Över ett halvår har jag gått nerdekad i ångest, för att ha vissa småljusa stunder, men som inte hållt i sig tillräckligt länge för att man ska kunna klassa det som att man inte är deprimerad längre. Om de vänner som läser det här inte tror mig, så ska ni veta att jag är förstaklassens skådesspelare, så det är inte konstigt om ni inte sett det.
Är det lättare att hantera konstant oro och ångest nu när jag är 20 år gammal, än det var när jag var 13 år gammal? Nej. För nu, när jag tänker, så har jag mycket viktigare saker att oroa mig för. Om jag var deprimerad back then, så bodde jag hemma, jag hade konstant kontakt med folk som fick mig att inse att jag inte var ensam, jag kunde inte ligga i sängen hela dagarna, för att jag inte ville oroa min mor, så jag tog mig upp för andras skull, helt av egen benägenhet. Nu har jag ingen som behöver oroa sig för mig. Det är mitt fel att pengarna tar slut, det är mitt fel att jag har inkassofakturor som måste betalas, det är mitt fel att studierna inte höll, det är mitt fel att mitt liv tog stopp där någon gång och jag inte har tagit mig ifrån det. Blir det lättare nu när allt är mitt ansvar? Skulle vilja påstå att det blir 100 gånger värre.
Nu låter det jättedramatiskt, som om jag håller på att dö här och ångestattackerna är konstanta. Det som ÄR konstant är beslutsångesten, koncentrationssvårigheterna, minnesluckorna, självkritiken, de självdestruktiva tendenserna (alkohol, cigaretter - hell, även SOCKER), pessimismen, det låga självförtroendet, apatin, hopplösheten, hjälplösheten, irritabiliteten, det faktum att jag helt plötsligt kan smälla till och bli skitförbannad, det dåliga omdömet, bristen på motivation, den sociala tillbakadragenheten, det faktum att jag helt fullkomligt struntar i min hälsa. Det är vad jag levt med konstant i över ett halvår. Det är mycket svårare att kunna ta sig upp, när ingen tar en seriöst, för att det blir "lättare med åldern".
Milja, du är bara 20 år gammal, du förstår väl att det här bara är tillfälligt, alla går igenom ett helvete.
Ja, det gör de, vid olika ålder, vid olika tillfällen, på grund av olika saker. Att det blir bättre senare är inget som hjälper mig just nu. Och att säga till mig att jag kanske "grubblar" lite för mycket, gör att man tappar all tilltro för de som får betalt för att hjälpa mig.
Om vi nu ska sluta inlägget lite mer positivt så kan vi ju berätta att jag håller på att bli bättre, det vet jag, även om det är lång tid kvar. Jag oroar mig fortfarande konstant, men det är lättare att avfärda det som bara tankar när det inte längre handlar om ifall jag kommer äta imorgon eller inte. Dessutom är det lördag, och det betyder att jag med gott samvete kan göra absolut ingenting för en dag.
