Att inte räcka till.
Färgade håret idag. Rött, väldigt rött, det passar mig perfekt, precis som de flesta färger gör (ursäkta om jag låter lite självgod). Jag har inte haft rött hår på väldigt länge, mestadels för att det har varit väldigt vanligt de senaste åren att folk färgar håret rött. Nu är det inte så att jag måste vara alternativ (för om jag hade velat vara det, så hade jag inte köpt massproducerade saker), men jag har något emot att göra samma sak som alla andra. Helst gör jag det lite före eller lite efter. Så att folk inte ifrågasätter det.
Det är jag väldigt, väldigt bitter över. Vi kan ju börja bakifrån, där aversionen mot att vara som alla andra började. Dels kan jag erkänna att jag redan i tidig ålder började märka att jag tänkte mer på saker än alla andra. Jag har alltid haft god fantasi, och alltid omgivit mig med folk som uppskattar det. Det är därför jag gillar att skriva, och framförallt därför jag gillar att rollspela. För att jag har lätt för att ta till mig karaktärer och göra dem till mina egna. Nu snackar vi inte hallucinationer här, utan mer emotionellt, typ. Jag har lätt för att uppfatta känslor, och har alltid haft det. Så redan från tidig ålder har jag känt mig speciell. Vilket inte alltid har gjort mig till den trevligaste människan, men barn har svårt att förstå att deras handlingar har konsekvenser.
Så i högstadiet så började jag känna mig förlorad i den "populära" världen. Jag insåg redan då att jag inte skulle passa in bland alla killgalna och utseendefixerade ungdomar. Då gjorde jag vad som kändes mest logiskt. Jag blev "emo". I början kallades det inte emo, emo blev inte ett populärt skällsord förrän mitt sista år i gymnasiet, och då fanns det helt plötsligt massa människor som tog till sig att vara "annorlunda" (det vill säga, de klädde sig i svart, sminkade sig tungt med eyeliner och skar sig i armarna för att Vingklippt Ängel blev en populär bok). Det är här bitterheten kommer in.
Hur mycket jag än försökte kunde jag inte ens passa in bland de emo människorna i skolan, för att jag inte hade råd att köpa massa kläder från Shock, för att jag inte hade råd att färga håret konstant. Inte för att jag VILLE röka och skära mig i armarna och skolka och skit. Jag ville bara passa in på ett hörn, för att vara "speciell" hade lett till att jag blev utanför. Kort och gott ville jag ha vänner som accepterade mig. Ibland hittade jag folk som förstod mig, och anpassade mig efter hur de såg ut, hur de betedde sig, hur de pratade och vad de tyckte var roligt. Men i slutändan slutade det med att jag i princip mobbade mig själv så att alla andra skulle se att jag var okej, för jag visste mina brister och det var okej att driva med mig konstant.
Det är först nu, när jag hittat mig själv och insett att det är skillnad på att erkänna sina brister och säga att "Hej, det här är jag, jag är knäpp, fattig och deprimerad ibland - jag är långt ifrån perfekt och tycker mycket bättre om folk som inte är perfekta de heller", och att driva med sig själv till den punkten att man på dagarna skrattar åt sina egna problem för att på kvällen gråtandes inse att alla skrattar åt en de med, för det är okej att göra det, jag har ju visat det. Det är först nu jag inser skillnaden mellan att säga "Jag är tjock, men jag skiter fullständigt i vad du tycker om det, så om du inte tycker om mig för att jag har några extra kilon, så kan du dra åt helvete - jag tycker om mig själv" och att säga "Jag är så fet, titta på feta mig som drar fram på stan, skratta åt mig, jag förtjänar det, jag är ju faktiskt tjock".
Men vad jag än gör, hur jag än vrider och vänder det, så är det faktiskt så, att trots att jag visar konstant att jag är imperfekt och vägrar göra som mängden och hålla mig till en hårfärg, en klädstil, en personlighet, fortfarande får höra att det på något sätt inte är okej. Jag får inte färga håret i den och den färgen, för då härmar jag den och den personen, jag får inte klä mig emo ena dagen och i andra dagen gå runt i jeans och t-shirt, för då är det inte konsistent nog, jag har ingen plats i de grupper som existerar om jag bara förändras konstant, jag får inte vara bitchig och elak i ena stunden för att räkna ut hur personer reagerar på vissa saker, för att i nästa vara hur trevlig och förstående som helst. Det är inte konstant, det är inte okej. För på något sätt så är det tydligen okej för en människa att hålla sig till en stil, sedan helt byta till något annat och försöka passa in med sin nya stil. De dras in i grupper direkt, de som ändrar sitt tillvägagångssätt helt och hållet. Men om man är som mig, och anpassar sig (nu för tiden inte för att passa in, utan för att sticka ut, även om det är så simpelt att vara trevlig istället för bitchig), så får man helt plötsligt höra kommentarer om hur störd man är för att man inte kan hålla sig till ett tillvägagångssätt. Och för någon som har jobbat hårt på att inte falla sönder vid minsta lilla negativa kommentar, så blir det svårt att inte ta åt sig.
Jag struntar ärligt talat fullständigt i vad ni tycker om mig. Ni känner bara en del av mig, och ni nya läsare som antagligen inte vet vem jag är över huvud taget känner mig inte alls. Om ni tycker att jag är tråkig, fine, det finns andra som tycker att jag är rolig. Om ni tycker att jag är ful, fine, jag har tillräckligt mycket folk som bevisar motsatsen. Om ni tycker att jag är självupptagen, så borde ni nog läsa en annan blogg, för den här bloggen är min och bara min.
Jag har tillräckligt många människor omkring mig som inte bryr sig ett dugg om hur jag beter mig eller hur jag ser ut. När man hittar sådana människor så är de värda att hålla fast vid. Om man tror sig hitta någon sådan, som sedan visar sig vara någon som dömer en i tystnad, då kastar man bort dem direkt, hur jävla ont det än gör. För i slutändan har man bara sig själv, och om man inte är nöjd med sig själv och har stöd från de man tycker om, det är då livet blir svårt. Jag har varit där, och det är jag väldigt bitter över.
Men för att sluta det här inlägget som antagligen blev väldigt rörigt (jag är i behov av en redaktör) på positiv not så kan jag ju säga att mitt hår för tillfället gör mig så glad att det känns som att resten av helvetet som är mitt så kallade liv kommer att lösa sig.
Det är jag väldigt, väldigt bitter över. Vi kan ju börja bakifrån, där aversionen mot att vara som alla andra började. Dels kan jag erkänna att jag redan i tidig ålder började märka att jag tänkte mer på saker än alla andra. Jag har alltid haft god fantasi, och alltid omgivit mig med folk som uppskattar det. Det är därför jag gillar att skriva, och framförallt därför jag gillar att rollspela. För att jag har lätt för att ta till mig karaktärer och göra dem till mina egna. Nu snackar vi inte hallucinationer här, utan mer emotionellt, typ. Jag har lätt för att uppfatta känslor, och har alltid haft det. Så redan från tidig ålder har jag känt mig speciell. Vilket inte alltid har gjort mig till den trevligaste människan, men barn har svårt att förstå att deras handlingar har konsekvenser.
Så i högstadiet så började jag känna mig förlorad i den "populära" världen. Jag insåg redan då att jag inte skulle passa in bland alla killgalna och utseendefixerade ungdomar. Då gjorde jag vad som kändes mest logiskt. Jag blev "emo". I början kallades det inte emo, emo blev inte ett populärt skällsord förrän mitt sista år i gymnasiet, och då fanns det helt plötsligt massa människor som tog till sig att vara "annorlunda" (det vill säga, de klädde sig i svart, sminkade sig tungt med eyeliner och skar sig i armarna för att Vingklippt Ängel blev en populär bok). Det är här bitterheten kommer in.
Hur mycket jag än försökte kunde jag inte ens passa in bland de emo människorna i skolan, för att jag inte hade råd att köpa massa kläder från Shock, för att jag inte hade råd att färga håret konstant. Inte för att jag VILLE röka och skära mig i armarna och skolka och skit. Jag ville bara passa in på ett hörn, för att vara "speciell" hade lett till att jag blev utanför. Kort och gott ville jag ha vänner som accepterade mig. Ibland hittade jag folk som förstod mig, och anpassade mig efter hur de såg ut, hur de betedde sig, hur de pratade och vad de tyckte var roligt. Men i slutändan slutade det med att jag i princip mobbade mig själv så att alla andra skulle se att jag var okej, för jag visste mina brister och det var okej att driva med mig konstant.
Det är först nu, när jag hittat mig själv och insett att det är skillnad på att erkänna sina brister och säga att "Hej, det här är jag, jag är knäpp, fattig och deprimerad ibland - jag är långt ifrån perfekt och tycker mycket bättre om folk som inte är perfekta de heller", och att driva med sig själv till den punkten att man på dagarna skrattar åt sina egna problem för att på kvällen gråtandes inse att alla skrattar åt en de med, för det är okej att göra det, jag har ju visat det. Det är först nu jag inser skillnaden mellan att säga "Jag är tjock, men jag skiter fullständigt i vad du tycker om det, så om du inte tycker om mig för att jag har några extra kilon, så kan du dra åt helvete - jag tycker om mig själv" och att säga "Jag är så fet, titta på feta mig som drar fram på stan, skratta åt mig, jag förtjänar det, jag är ju faktiskt tjock".
Men vad jag än gör, hur jag än vrider och vänder det, så är det faktiskt så, att trots att jag visar konstant att jag är imperfekt och vägrar göra som mängden och hålla mig till en hårfärg, en klädstil, en personlighet, fortfarande får höra att det på något sätt inte är okej. Jag får inte färga håret i den och den färgen, för då härmar jag den och den personen, jag får inte klä mig emo ena dagen och i andra dagen gå runt i jeans och t-shirt, för då är det inte konsistent nog, jag har ingen plats i de grupper som existerar om jag bara förändras konstant, jag får inte vara bitchig och elak i ena stunden för att räkna ut hur personer reagerar på vissa saker, för att i nästa vara hur trevlig och förstående som helst. Det är inte konstant, det är inte okej. För på något sätt så är det tydligen okej för en människa att hålla sig till en stil, sedan helt byta till något annat och försöka passa in med sin nya stil. De dras in i grupper direkt, de som ändrar sitt tillvägagångssätt helt och hållet. Men om man är som mig, och anpassar sig (nu för tiden inte för att passa in, utan för att sticka ut, även om det är så simpelt att vara trevlig istället för bitchig), så får man helt plötsligt höra kommentarer om hur störd man är för att man inte kan hålla sig till ett tillvägagångssätt. Och för någon som har jobbat hårt på att inte falla sönder vid minsta lilla negativa kommentar, så blir det svårt att inte ta åt sig.
Jag struntar ärligt talat fullständigt i vad ni tycker om mig. Ni känner bara en del av mig, och ni nya läsare som antagligen inte vet vem jag är över huvud taget känner mig inte alls. Om ni tycker att jag är tråkig, fine, det finns andra som tycker att jag är rolig. Om ni tycker att jag är ful, fine, jag har tillräckligt mycket folk som bevisar motsatsen. Om ni tycker att jag är självupptagen, så borde ni nog läsa en annan blogg, för den här bloggen är min och bara min.
Jag har tillräckligt många människor omkring mig som inte bryr sig ett dugg om hur jag beter mig eller hur jag ser ut. När man hittar sådana människor så är de värda att hålla fast vid. Om man tror sig hitta någon sådan, som sedan visar sig vara någon som dömer en i tystnad, då kastar man bort dem direkt, hur jävla ont det än gör. För i slutändan har man bara sig själv, och om man inte är nöjd med sig själv och har stöd från de man tycker om, det är då livet blir svårt. Jag har varit där, och det är jag väldigt bitter över.
Men för att sluta det här inlägget som antagligen blev väldigt rörigt (jag är i behov av en redaktör) på positiv not så kan jag ju säga att mitt hår för tillfället gör mig så glad att det känns som att resten av helvetet som är mitt så kallade liv kommer att lösa sig.
Kommentarer
Trackback
