en vandring i tankarna på ett bipolärt lejon
Så står man där igen, trött, så trött, på att vara den ingen orkar med längre. Hjärtesorg. Men oj, lilla lejon, blev det fel igen? Ni var ju inte tillsammans särskilt länge, hur kan du vara trasig över det? Igen? Precis som vanligt, lilla du, du är trasig över ingenting, något som inte fanns. Det är inte riktigt så heller. Hur ska man ta sig loss från en del som varit där sedan man började forma sitt psyke till det som det ska vara i vuxenlivet? Hur ska man egentligen bara släppa på allt, inte sätta käpparna i hjulet, när ens huvud spökar ständigt med tankar om "tänk om det inte är meningen", "tänk om allt är lögn", "tänk om du en dag vaknar och så finns ingen kvar längre"? Hur ska man släppa någon nära, längst in, när den personen man gömt undan allra längst in är en person man inte riktigt vet hur man ska hantera? Hur ska man släppa på kontrollen när kontrollen är det sista man har, hoppet om att kunna kontrollera impulserna är det enda jag har kvar. Ju mer jag försöker kontrollera, ju mer försöker hon göra sig fri.
Det är inte svårt att lära känna mig, det är det inte. Det är inte svårt att veta att jag instinktivt reagerar med aggression, när jag är rädd, ledsen, förbannad, bara allmänt uttråkad. Sedan jag var väldigt ung, egentligen sedan jag redan var barn, har jag förfinat mina tekniker när det kommer till emotionell utpressning. När jag ens känner en sekund att samma tekniker används mot mig blir jag så jävla aggressiv. Som ett försvar. För att skydda hjärtat som sitter på ärmen, det ömtåliga jag bär så synligt för att visa att jag kanske må vara en hemsk person, men titta, titta där, titta ordentligt, mitt hjärta är mer ömtåligt än ditt, jag måste skydda det, skulle inte du göra samma sak om du var jag? Många pratar om mobbning, hur det formar en, och hur vissa saker är hemska för en person, medan samma sak inte alls är hemskt för en annan. Emotionell utpressning. Skuldkänslor. Skuldkänslor. SKULDKÄNSLOR.
Det äckliga, det fula, det hemska, det svåra. Allting finns där om du fångar mig på rätt dag och frågar, frågar hur det är, hur jag fungerar, varför jag fungerar så. Men det gäller ju såklart att fånga upp mig. Att stanna mig en dag och titta på mig, fråga varför. Fråga varför. Fråga varför det är så, varför jag gör så, varför jag inte kan hantera mig själv precis som den vanligaste människan kan. Kan jag inte svara just då, backa undan, vänta till mörkret, till det härliga mörkret man kan gömma sig i. I mörkret är jag fri, när jag inte kan se dig så flyter du in i mina tankar, det är i mörkret du kan forma mig, i mörkret du kan be mig att vara ärlig, för i mörkret kan jag gråta utan att det är fel. För du kan inte se det. Skuldkänslor.
Saboterar för mig själv. Skadar mig själv. Ser på mig själv och instinktivt vill dö, nej, vill inte dö, orkar bara inte leva. Skuldkänslor för att jag vill dö, skuldkänslor för att jag inte redan är död. En inre kamp om hur jag ska försöka ta mig framåt, en inre kamp om hur jag ska kontrollera, kontrollera mig, kontrollera skulden.
Skuldkänslor. Allting handlar om skuldkänslor. Hur lyckligt lottad jag är, hur jag inte har rätt att känna skuld. Du ser på mig, frisk, med hela min familj bakom mig, med underbara vänner som inte lämnat mig, fastän de kanske inte alltid är där. Du ser på mig, hur jag har hela världen, och ändå är jag olycklig. Klart som fan att du inte förstår, klart som fan att ingen skulle förstå, varför jag ligger i sängen, stirrar på mörkret, försöker få min hjärna att inse att jag är lycklig, det finns hopp, det finns alltid hopp. Skuldkänslor för att jag inte ger upp hoppet. Skuldkänslor för att jag vägrar att ge upp hoppet.
En bild i mitt huvud, som ändrar sig lite beroende på vart jag är just nu. Om det så är en bra dag, en dålig dag, en superbra dag som egentligen är en dålig dag för att den dåliga dagen snart kommer för att det superbra inte kan hålla sig i. En bild i mitt huvud där jag står med Honom med stort H, vars ansikte, längd, kropp, instinkter, personlighet, kunskaper, okunskaper, förändras för varje gång det finns en ny Honom. En bild där Han håller om mig, ser min själ för den jag är, hjälper mig förbi skulden, förbi det som äter upp mig inifrån varje dag jag svarar att jag mår bra, även om jag mår bra, även om jag mår dåligt. Han som passar ihop med bara mig. Han som väntat på precis mig, Han som ser mig och genast inser att Henne, det är Henne jag väntat på, med Henne kan jag göra allt, jag ska fixa Henne, Hon ska fixa mig.
Skuldkänslor. Varje dag fortsätter jag hoppas, släpper aldrig hoppet om att en dag står Han där, med alla sina fel och brister, perfekt för mig, som gjord för mig. Hoppet om att jag är som gjord för någon annan. Hoppet om att en dag så står Vi där. Vi, en familj, en grund för resten. Jag struntar i hur Han ser ut. Struntar i ifall det ens är en Han. Struntar i om Han ens lever, om Han ens är min "typ".
Jag står med mitt glashjärta i mina händer, med djupa sprickor och hål. Ett hål för alla som lämnat mig, vissa ihopfyllda helt, lagade med nytt glas, andra trasiga förevigt. Jag står där och väntar, på att någon ska se det patetiska jag har att erbjuda och tänka att oj, det var ju precis det jag behövde, precis Henne jag behövde för att kunna andas, för att kunna leva, för att kunna skratta och gråta, av ångest och lycka. Jag står där och väntar på att Han ska se hur jag försvarar min rätt till ett Jag, hur jag försvarar min rätt till att slippa ett Vi, för att slippa skuldkänslorna när jag förstör allt igen av ren reflex, av ren instinkt, för att jag förlorar kontrollen. Jag väntar på att Han en dag ska öppna mina ögon så att jag kan se vad Han har att ge i utbyte. Ett lika ömtåligt hjärta med fler eller färre hål och sprickor, ifyllda eller förevigt tomma. Så att vi kan byta. Så att Han och Jag kan bli ett Vi.
Det är inte svårt att lära känna mig, det är det inte. Det är inte svårt att veta att jag instinktivt reagerar med aggression, när jag är rädd, ledsen, förbannad, bara allmänt uttråkad. Sedan jag var väldigt ung, egentligen sedan jag redan var barn, har jag förfinat mina tekniker när det kommer till emotionell utpressning. När jag ens känner en sekund att samma tekniker används mot mig blir jag så jävla aggressiv. Som ett försvar. För att skydda hjärtat som sitter på ärmen, det ömtåliga jag bär så synligt för att visa att jag kanske må vara en hemsk person, men titta, titta där, titta ordentligt, mitt hjärta är mer ömtåligt än ditt, jag måste skydda det, skulle inte du göra samma sak om du var jag? Många pratar om mobbning, hur det formar en, och hur vissa saker är hemska för en person, medan samma sak inte alls är hemskt för en annan. Emotionell utpressning. Skuldkänslor. Skuldkänslor. SKULDKÄNSLOR.
Det äckliga, det fula, det hemska, det svåra. Allting finns där om du fångar mig på rätt dag och frågar, frågar hur det är, hur jag fungerar, varför jag fungerar så. Men det gäller ju såklart att fånga upp mig. Att stanna mig en dag och titta på mig, fråga varför. Fråga varför. Fråga varför det är så, varför jag gör så, varför jag inte kan hantera mig själv precis som den vanligaste människan kan. Kan jag inte svara just då, backa undan, vänta till mörkret, till det härliga mörkret man kan gömma sig i. I mörkret är jag fri, när jag inte kan se dig så flyter du in i mina tankar, det är i mörkret du kan forma mig, i mörkret du kan be mig att vara ärlig, för i mörkret kan jag gråta utan att det är fel. För du kan inte se det. Skuldkänslor.
Saboterar för mig själv. Skadar mig själv. Ser på mig själv och instinktivt vill dö, nej, vill inte dö, orkar bara inte leva. Skuldkänslor för att jag vill dö, skuldkänslor för att jag inte redan är död. En inre kamp om hur jag ska försöka ta mig framåt, en inre kamp om hur jag ska kontrollera, kontrollera mig, kontrollera skulden.
Skuldkänslor. Allting handlar om skuldkänslor. Hur lyckligt lottad jag är, hur jag inte har rätt att känna skuld. Du ser på mig, frisk, med hela min familj bakom mig, med underbara vänner som inte lämnat mig, fastän de kanske inte alltid är där. Du ser på mig, hur jag har hela världen, och ändå är jag olycklig. Klart som fan att du inte förstår, klart som fan att ingen skulle förstå, varför jag ligger i sängen, stirrar på mörkret, försöker få min hjärna att inse att jag är lycklig, det finns hopp, det finns alltid hopp. Skuldkänslor för att jag inte ger upp hoppet. Skuldkänslor för att jag vägrar att ge upp hoppet.
En bild i mitt huvud, som ändrar sig lite beroende på vart jag är just nu. Om det så är en bra dag, en dålig dag, en superbra dag som egentligen är en dålig dag för att den dåliga dagen snart kommer för att det superbra inte kan hålla sig i. En bild i mitt huvud där jag står med Honom med stort H, vars ansikte, längd, kropp, instinkter, personlighet, kunskaper, okunskaper, förändras för varje gång det finns en ny Honom. En bild där Han håller om mig, ser min själ för den jag är, hjälper mig förbi skulden, förbi det som äter upp mig inifrån varje dag jag svarar att jag mår bra, även om jag mår bra, även om jag mår dåligt. Han som passar ihop med bara mig. Han som väntat på precis mig, Han som ser mig och genast inser att Henne, det är Henne jag väntat på, med Henne kan jag göra allt, jag ska fixa Henne, Hon ska fixa mig.
Skuldkänslor. Varje dag fortsätter jag hoppas, släpper aldrig hoppet om att en dag står Han där, med alla sina fel och brister, perfekt för mig, som gjord för mig. Hoppet om att jag är som gjord för någon annan. Hoppet om att en dag så står Vi där. Vi, en familj, en grund för resten. Jag struntar i hur Han ser ut. Struntar i ifall det ens är en Han. Struntar i om Han ens lever, om Han ens är min "typ".
Jag står med mitt glashjärta i mina händer, med djupa sprickor och hål. Ett hål för alla som lämnat mig, vissa ihopfyllda helt, lagade med nytt glas, andra trasiga förevigt. Jag står där och väntar, på att någon ska se det patetiska jag har att erbjuda och tänka att oj, det var ju precis det jag behövde, precis Henne jag behövde för att kunna andas, för att kunna leva, för att kunna skratta och gråta, av ångest och lycka. Jag står där och väntar på att Han ska se hur jag försvarar min rätt till ett Jag, hur jag försvarar min rätt till att slippa ett Vi, för att slippa skuldkänslorna när jag förstör allt igen av ren reflex, av ren instinkt, för att jag förlorar kontrollen. Jag väntar på att Han en dag ska öppna mina ögon så att jag kan se vad Han har att ge i utbyte. Ett lika ömtåligt hjärta med fler eller färre hål och sprickor, ifyllda eller förevigt tomma. Så att vi kan byta. Så att Han och Jag kan bli ett Vi.
