Att lida för lidandets skull.
Nu skriver ert bittra lejon ytterligare en gång efter en lång paus utan något att säga eller skriva. Jag är rätt bitter fortfarande, men jag vet inte hur jag ska formulera det för att få det att inte bara bli förståeligt, men också underhållande.
I slutändan handlar allt om pengar, jag tror det är det som gör mig mer bitter än något annat. Alla problem jag har, all ångest som dykt upp, all skit jag tar, handlar i slutändan om att jag inte har pengar till att lösa mina problem. Jag förstår inte ens varför pengar skulle vara så viktigt. Att jag kan sätta sådant värde på lite papperslappar som ska användas för att bytas till vettiga saker. Dessutom är jag fullständigt medveten om att pengar inte löser mina problem, bara skjuter upp dem. Men om jag hade pengar, om jag hade en stabil ekonomi, så hade mina problem varit lättare att hantera.
Pengar innebär inte att jag helt plötsligt skulle veta vad jag vill göra med mitt liv. Men pengar hade i alla fall gett mig möjligheten att stanna till och tänka efter. Att ta det i min egen takt, att starta igång livet när jag känner att jag klarar av det. Ibland känns det som om det vettigaste alternativet för mig skulle vara att sälja allt jag har för att åka någon annanstans och börja om på noll. Hemlös och fattig. Det känns som ett liv för mig.
Pengar leder till lidande. Brist på pengar leder också till lidande, men då lidande som i alla fall är berättigat till själva känslan av lidande. I slutändan skulle det göra mig mer lycklig. För att systemet hade fel, för att världen varit emot mig, för att jag inte haft några möjligheter, och därför tvingats in i något som gör så att jag i alla fall överlever. Känns det som ett vettigt mål? Att inte vilja leva, men att bara vilja överleva? Är det en tanke som dyker upp i era huvuden?
Som det är nu, så måste jag leva för att de runtomkring mig ska slippa lida. För att jag har empati för de som älskar mig, för att de älskar mig, jag måste inte lyckas för min egen skull, jag måste lyckas för deras. Men att lyckas med vad? Det finns ingen lista, det finns ingen som sagt att "Milja, vad skönt det skulle bli om du jobbade med det här och det här, för då skulle jag kunna veta att du är lycklig och stabil, och jag hade kunnat slippa oroa mig". Att vara lycklig bara för att andra ska vara lyckliga, det är det jag måste kämpa mot, och det är faktiskt jävligt orättvist. Jag behöver inte vara lycklig, jag är lika nöjd med olycka som lycka, men för att de inte ska må dåligt för min skull, så måste jag vara lycklig. Eller i alla fall kunna spela tillräckligt lycklig för att de inte ska märka av mig. För att kunna bli socialt osynlig, bland min egen familj, bland mina egna vänner.
Ska jag söka lycka för min skull eller för deras? För om jag söker lycka för deras skull, så måste jag i slutändan fortsätta vara olycklig. För att minimera lidandet måste jag bli lycklig nu, inte senare när jag löst saker, utan nu. Att stressas in i en form där man måste vara lycklig bara för att minimera olyckan hos andra, det är orättvist. Men för att göra det på det sättet som skulle få mig att må bättre i det långa loppet, det skulle öka tiden då de måste vara olyckliga för min skull. Att om och om igen påpeka att det inte är någon idé att oroa sig för mig hjälper inte. Så jag knuffas in i tänket att "om jag bara hade pengar så hade allting löst sig, jag hade haft tid att vara olycklig ordentligt, och de hade sluppit oroa sig över mig".
Antar att det är det som gör så att jag dras till människor som inte visar sympati för människor, det är det som gör så att jag dras till att umgås med sociopater, emotionellt hindrade, vaddunuänvillkalladem. Man kan prata om sina problem, utan att behöva tyngas av att någon annan oroar sig för en. Ibland önskar jag att jag själv var sociopat. Men empatin i hjärnan, de surrande tankarna om hur alla omkring mig lider i mitt ställe, visar tyvärr att jag bara är en vanlig människa.
Jag är bara en vanlig människa. Den tanken gör mig mer bitter än något annat.
