a bitter lion

Tänkte att jag skulle börja mitt bittra klagande på något som är väldigt aktuellt för mig. Nämligen sura grannar. Eller för att vara mer specifik - sura granntanter (det är alltid tanter, aldrig gubbar).

Det första klagomålet vi (jag och min rumskamrat Fanny) fick var när vi hade inflyttningsfest den 10;e december. Jag var inte närvarande, men någon hade ringt trygghetsjouren och Securitas kom hit för att säga åt oss att dämpa oss. Visst att det var sent, och festen fortfarande var igång, men vi hade dragit ner ljudnivån så fort klockan blev tio. Fast det är såklart svårt att sänka ljudnivån på folk. Omkring hälften drog sig vidare efter klagomålet för att festa i en annan lägenhet, medan jag själv valde att stanna kvar. Humöret gick ner så fort man fick höra att folk klagat.

Se, det där är jag egentligen inte bitter över. Eller jo, jag är bitter över att vi kommer behöva betala 1350 kr (tror detta var summan) för att Securitas fick rycka ut, men det förstår jag. Vi hade planerat att säga till innan att vi skulle ha fest, men det glömde vi såklart göra. Så vi får skylla oss själva för det.

Det är den senaste festen som stör mig mest. Det var nyårsafton, vilket händer en gång om året, alla vet att vi ungdomar festar sent då. Grannarna vet att vi är ungdomar, för jag har träffat dem flera gånger i trappen och hälsat. Det var inte bara vi som hade fest då heller, grannarna snett under oss hade fest de med (vilket jag återkommer till snart). Vid tolvslaget drog vi ut och smällde raketer och hade oss, och sedan gick vi in igen och drog ner avsevärt på tempot och ljudnivån från innan tolv. För vi visste att det var efter tolv och att det inte var okej att spela musik med hög bas längre.

Halv två ringer det på dörren, två av festdeltagarna springer och öppnar, och där står granntanten. Fröken Granntant frågar om "deras mamma är hemma". Allvarligt? Om deras MAMMA är hemma? Vad såg de ut att vara, typ tolv eller? (Måste ju tillägga att jag själv är 20, och alla var runt den åldern de med.) De ropar först på Fanny som tittar panikslaget på mig och jag suckar och går för att ta smällen.

Det var inget hon sade egentligen. Det var sättet hon sade det på. Så fort jag, i grönt hår, silvrigt smink och svart klänning, en kort och tjock tjej, kommer fram för att be om ursäkt för att vi stört, så fnyser hon högljutt och börjar skälla på mig som om jag vore ett barn. Den bästa kommentaren var "Vet du hur det låter i vårt sovrum?!". Nej, det vet jag inte. Jag har inte varit där, och såvida din man inte har fått krupp samtidigt som jag får ett mentalt sammanbrott (han är minst 70) så tror jag inte att jag kommer att vara det heller. Jag bad om ursäkt och sa att folk snart skulle gå hem i vilket fall som helst, och att vi skulle stänga av musiken och sänka våra röster så att de skulle slippa störas.

Då hände det. Då hände det jag blev bitter över. Hon fnös mig rakt i ansiktet och smällde igen dörren - min egna dörr - i mitt ansikte. Jag var inte bitter då, jag var skitledsen. Jag har alltid respekterat äldre, visat hänsyn och varit ett mönsterexempel när det kommer till hur man ska bete sig. Bara för att jag var kort, tjock, grönhårig och lite påverkad (inte särskilt påverkad heller, slutade i princip att dricka helt efter tolvslaget) så tyckte hon att det var okej att smälla igen min egen dörr i ansiktet på mig, efter att ha pratat med mig som om jag vore efterbliven.

Vi stängde i vilket fall av musiken och var i princip tysta som möss efter det. Jag försökte få ihop det. Ni som inte har varit här vet inte det, men lägenheten jag bor i är identisk med den under (där Granntanten bor). Om deras sovrum var där våra sovrum är (vilket det är, för jag har sett det genom fönstrena), så var det inte alls logiskt. Vi hade inte vid ett enda tillfälle varit i våra sovrum, förutom när Fannys kille gick och vilade, och då gick han själv. Det fanns inte en chans att vår musik eller vårat prat skulle höras in i deras sovrum. Jag menar, jag hör inte mer än grannbarnens springande från ovanvåningen, och det låter inte mer som ett nästan oidentifierbart dunsande i taket.

Det var då det slog mig. Jag och en av de som öppnade dörren sade åt alla att vara helt tysta i några sekunder. Och självklart, ett dovt dunkande hördes från grannarna snett under oss, vägg i vägg med Granntanten. Det var då jag blev bitter på riktigt. För att jag fått min egen dörr smälld i ansiktet på mig när det inte ens var vårat fel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var först när allt lugnat ner sig litegrann som jag började planera min hämnd. (Vilket visserligen låter töntigt det med, men det är det egentligen inte.)

Det är först nu jag egentligen har lugnat ner mig och börjat tänka på något helt annat. Igår fick jag nämligen se något som fick mig att må bra igen. Jag mötte granntanten i trappen när jag varit och handlat, och när hon mötte min blick, log jag stort, och hon sprang skräckslaget in i sin egen lägenhet. Och smällde igen dörren.

Det känns bättre nu att veta att hon är rädd för mig. Hon har inget att vara rädd för, för jag tänker inte hämnas, trots att jag pratar om sådant ganska ofta. Om det beror på att jag är för snäll eller om det beror på att jag är för lat, det låter jag er försöka lista ut själva, för jag har ärligt talat inget svar på det. Det brukar lösa sig i slutändan ändå. Förr eller senare tror jag att fröken Granntant kommer att ångra att hon trodde att det var okej att trampa på någon som må vara bitchig, men som är väldigt snäll, särskilt mot auktoritetsfigurer. Bara för att jag är kort och tjock, sminkad och grönhårig.